Lillebror Julian

År 2013 har varit en riktig berg-och-dal-bana. Härliga saker som hänt, lite mindre härliga saker, och riktigt fruktansvärda.

I dagsläget är det inte lika magvärkande som sist jag skrev. Vi har fått besked om att vi får bo kvar i lite mer än ett år till, så nytt boende och lån är något vi inte behöver lägga speciellt mycket energi på just nu. När man talar om wake-up-call är det nog det här man menar. Vi vet vad vi behöver göra och vi har fått lite extra tid på oss att göra det. En härlig sak.

 

Förskolan går jättebra för båda barnen. Verkligen toppenbra! Jacklin har kompisar som vill komma och hälsa på hos oss och Julian älskar all uppmärksamhet han får från de lite större barnen.

 

Gick bakåt lite i tiden i Jackiebloggen för att se om Julians nuvarnande beteende var något som vi fick dras med när Jacklin var i samma ålder, och javisst var det samma visa då. Det värsta har gått över, och nu ploppar det ut massa olika ord ur hans mun. Eller vad sägs om: DULLI MAU (gullig mau/katt), ETT TÅG, IE TATT (ingen/inte katt). Utvecklingssprång är en lite mindre härlig sak, men det ger så fin utdelning efteråt!

 

Det går fort nu. Livet rinner oss mellan fingrarna och vi har fullt upp med att uppleva det.

Jag har precis lämnat lillknarten och hans storasyster på förskolan och jag har en jobbig känsla i magen. Men jag måste erkänna att det kändes värre igår kväll när jag föreställde mig hur första lämningen skulle gå. Jag har inte gråtit, och jag tror inte jag kommer göra det heller.

Jag har varit på förskolan hela veckan. Varit med hela tiden. I både utelek, lunchätning och vila. Igår stannade vi heldag, dvs från 9 till 15. Det är de tiderna barnen ska fortsätta gå sen.

Idag ska jag hämta mina små när Julian har vaknat, om han lyckas somna. Jag har telefonen på uppvriden volym, det händer inte så ofta, utifall att de ringer och säger att jag bör komma och hålla Julian sällskap ytterligare en dag eller om vi ska avsluta dagen lite tidigare.

Julian har hittills varit lite gnällig när det närmat sig lunch och vila, och inte kunnat sitta speciellt stilla när han ska äta, men kanske det beror på att jag har varit där. Annars är han trygg i sig själv och har inte varit som ett klistermärke på mig när vi varit där. Han springer iväg och leker med bilar och i sandlådan, kör med skottkärra, står vid staketet och kollar på grävare. Sen har han stenkoll på vart Jacklin är och går fram till henne då och då för att "tanka" som de kallar det. "Tankat" har han såklart gjort hos mig med, men han verkar självständig och kommer nog fixa den här dagen galant.

 

Den jobbiga känslan i magen beror nog på mer än inskolningen. Det är mycket nu kan man säga. Vi har precis fått reda på att vi blivit uppsagda från lägenheten fr.o.m 31 dec. Ytterligare en flytt mitt i vintern alltså, och jag ryser av bara tanken. För det första har vi inget annat boende att flytta till än, och tankarna har gått i alla riktningar. Ska vi flytta upp till Ljusdal igen? Hur gör vi då med jobb? Då måste ju pappan säga upp sitt jobb som han precis fått klart och det vill vi inte! Har vi råd att köpa en lägenhet här i Sundbyberg? Hinner vi köpa och flytta in innan vi ska vara ute från vår lägenhet? Hur kan man som hyresvärd slänga ut en barnfamilj på gatan utan att ge åtminstone en liten hint om vad som händer, bortsett från de 3 månadernas uppsägningstid?

 

Så istället för att "bara" ha jobbsök och inskolning att tänka på har har det tillkommit låneansökan på flera miljoner, lägenhetsköp, utflytt och flyttstäd. Inte underligt att jag har ont i magen.

 

 

Vi var ju upp till Hälsingland över midsommar! Jag och barnen stannade uppe i ganska exakt en vecka medan pappan for hem på söndagen eftersom han skulle jobba på måndagen. Japp, det innebar en avslutande tågresa hem till Stockholm själv med de båda huliganerna, men jag hade huvudet med mig när jag bokade biljetterna så det blev en morgonresa för att slippa alltför mycket gnäll och stim. 

 

Midsommarafton blev så härlig som jag hoppats på. Grillat, jordgubbstårta och midsommarstång hos mormor och morfar. Alla mina syskon med familjer var där, förutom moster Katarina som uppehöll sig hos sin fästman på västkusten. 

Vi plockade blommor och klädde midsommarstången, spelade kubb, pappan höll koll på sprallkillen Julian som tog sats och sprang iväg åt alla håll precis hela tiden. Och det var solsken, inget regn! Det var ljuvligt!

 

  

  

  

 

Vi hann såklart med mer, bl.a. fyllde kusin Joel år och hade kalas, moster Susanne och hennes familj fick låna Jacklin ett dygn. Hon fick följa med på Nore och bada och stortrivdes med miljöombytet. Vi var till Folkparken och Hembygdsgården. Lustigt att Hembygdsgårdens gräsmatta inbjöd till mer lek och bus än Folkparkens nya lekanläggning.

 

 

 

 

 

  

 

 

Vi sov hos farfar varje natt, men inte såg han så mycket av oss, för vi var iväg på aktiviteter varenda kväll utom en. Skönt för trötta farfaröron kan tänkas.

 

 

   

 

  

 

  

 

Det tog sin lilla tid att komma in i lunken med att vara själv hemma med båda barnen. Vi försöker hitta på saker varje dag, men man måste ha tråkiga dagar också. Både Jacklin och Julian behöver möjligheten att gå undan och leka själv i lugn och ro ibland.

 

Även om Julian är vildare än nånsin känns det som att vi vill bromsa tiden nu. Han är i en så mysig ålder och han är glad jämt. 

Hans personlighet blir allt tydligare. Rita och måla är han noll intresserad av, däremot sitta stilla och lyssna på saga. Läsa böcker själv och sjunga. När vi sjungit klart klappar han i händerna. Älskar sina bilar, lastbilar och traktor såklart, och trivs alldeles utmärkt i Jacklins rum. Har Jacklin gått över och lagt sig i vårt rum på morgonkvisten och Julian vaknar, somnar han ganska snabbt om i sin säng och sover tills han blir väckt av en morgonpigg storasyster vid 7-tiden.

Är inte ett dugg orolig för att han inte ska fixa 18-månaderskontrollen eftersom han är en stjärna på att stapla saker. 

 

Men han är dessvärre helt orädd när vi är ute, han kommer garanterat bli en sån där unge som ränner rakt ut i vägen och kastar sig med huvudet först in i farligheter.

 

Jacklin. Älskade goa fina stortjejen. Har kommit underfund med att den här 3-årsåldern är en fas där barnet inte kan få ihop det. Benen är för långa, likaså armarna. Hon tappar saker och balansen. Tappar hjärnan och kan inte kontrollera sina utbrott, tankar och funderingar. Det är viktigt att inte säga "Tappa inte det där nu", "Akta du ramlar", utan istället säga "Håll i tallriken/glaset ordentligt" och "Sätt dig ner på stolen". Annars är det som att be om olyckor.

 

Vissa dagar vaknar hon på ett strålande kärleksfullt humör och gör hjärtan med händerna och säger "Det betyder att jag älskar dig" och säger "Min bästa mamma. Världens bästa mamma".

När hon viskar i mitt öra: "Jag älskar dig jättejättemycket" då värker det i hjärtat på det allra ljuvligaste sätt.

 

Idag fyller Jacklins kompis Stella 3 år, och vi var bjudna på ett minikalas/badplatspartaj. Efter Julians middagsvila drog vi iväg och vi fick smaka på Edits hemmagjorda ormtårta med lakritsgodis och grön marsipan. Julian åt mest tårta av oss allihop tror jag. Efter tårtan smorde vi in oss med SPF 50 och drog på oss badblöja/baddräkt. Barnen alltså.

En liten bit därifrån fanns det en plaskpool som funkar utmärkt som vattenhål för utbrända föräldrar. Det jag inte räknat med var att vi hade alldeles för lite traktorer/lastbilar och bilar med oss för att Julian skulle vara nöjd. Tack snälla Edit för påsen med majskrokar som avledde hans uppmärksamhet från grannens leksaker!

 

Julian plumsade i vattnet först, Jacklin och Stella var inte långt efter.

Tjejerna lekte hur bra som helst, och Julian hade fullt sjå med att slita sig ur mitt grepp. Jag släppte honom i ett par sekunder för att kolla om han verkligen kunde hålla sig på benen i det rätt så djupa vattnet. Plums så var hela ungen under vattnet. Efter den kallsupen höll han mig lydigt i handen.

Han hittade ett övergivet traktorflak i plast i det guppande vattnet och lyckan var gjord! Äntligen lugnade han ner sig.

 

 Jacklin drog i sig en kallsup hon med, men det gick bra.

 

Efter badet blev det glass! 

 

På vägen hem efter allt kalasande och badande stannade Jacklin mig och sa: Mamma, krama mig!

Mitt i kramen viskade hon till mig: Tack för idag.

 

 

      

 

Sista dagen på förskolan idag, sen är det 10 veckors sommarlov! Nästa gång barnen ska dit är det mitten av augusti. Japp, då ska Julian skolas in också. Så spännande! Så nervöst! 

 

Vi hade inte kunnat välja bättre dag för avslutning, för det är Vårmarknad på förskolan idag! Fikaförsäljning, ballonger, fiskdamm, lek, stoj, barn och föräldrar och syskon. Nästan som att Jacklin får en helt egen avslutning som när man går i skolan, hela skolan firar av henne och önskar henne trevlig sommar. Jodå, vi kan låtsas att det är så. Än så länge skiner solen och det är varmt ute, hoppas det håller i sig resten av dagen. Det börjar inte förrän kl 15, tanken är att Julian ska få härja av sig när vi ändå är där.

 

För att summera året som gått har Jacklin växt jättemycket som person sedan hon började på stora avdelningen. Därmed har hon också fått en vilja av stål. Försök få henne att klä på sig kläder som inte är rosa eller inte har kjol! Hon har mycket starka åsikter om allt, och det märks att hon påverkas av de äldre tjejerna på förskolan. "Hon säger så!", "Hon får det!", "Hon säger att det inte är fint!". Kanske därifrån allt rosa och lull-lull kommer ifrån också, även om det redan fanns när hon gick på den lilla avdelningen...

 

Hon säger att det ska bli skönt med sommarlov, men hon kommer nog att sakna sin bästa kompis Delicia.

 

Sovmorgon, kaffebryggen full, glada barn (nåja), kärleksfull sambo som såg till att jag slapp hushållssysslor. Så han skötte tvätten, lekte med barnen, fixade middag, smällde till med dammsugning och golvmoppning och avslutade dagen med att rensa handfatet i badrummet. Vilken karl! 

Jacklin ropade "Hurra för mamma! Grattis på mors dag!" och tillsammans med Julian ritade hon en teckning av mig till mig. Slående likt! 

 

Det är ingen överdrift att påstå att det är fullt ös här hemma hela dagarna. Julian hittar på så mycket bus och joll så det är nästan så jag börjar misstänka att han börjar med ett bus på ett ställe för att ha mig upptagen med att röja upp det medan han drar iväg till nästa ställe. 

Står upp i soffan och hoppsar ner och kilar fast sig mellan soffan och elementet (AJ!), kissar ner hela sig och sin säng  och innan vi hinner ställa honom i duschen bajsar han på vardagsrumsgolvet. River i soporna och häller ut överbliven yoghurt ur den slängda förpackningen över hela sig, golvet och mattan.

Det tar faktiskt emot lite att ha tvättstugan idag vid 11, sedan jag ramlade med honom i trapphuset har jag inte haft tvättstugan själv med honom, men idag är det alltså dags. Hua, jag tror jag hellre springer ner och panikslänger in tvätten i maskinerna och låser in Julian här hemma under tiden.

 

 

Snabbstatus på Jacklin: Humör som en tonåring. Hungrig! Vuxit en rejäl bit på längden så nu börjar brallorna i strl 98 bli korta. Vill spara ut lång lugg. Gillar inte att duscha eller bada så mycket, men mutad med mammas rosa duschkräm går det an. Jättekonstigt egentligen, för när hon var mindre älskade hon att bada! Sliter alla leksaker ur händerna på Julian för att hon bestämmer att hon ska ha det. Älskar sin lillebror så mycket att hon tyckte att han skulle flytta in i hennes rum igen.

 

Snabbstatus på Julian: Klättrar upp överallt och tjuter av förtjusning när han kommer upp och kan hoppa i soffan med Jacklin. Kan sedan några dagar tillbaka även klättra ner med rumpan först som vi försökt lära honom. Har eventuellt en 5:e och en 6:e tand på väg. Reagerar på röd mat, även vattenmelon. Och banan. Och äpple. Och morot. Men inte hallon. Har slutat äta ersättning. Gillar Jacklins osötade rosa juice väldigt mycket så nu får han i sig rikliga mängder vätska, precis som han ska. Delar rum med Jacklin sedan några dagar tillbaka och verkar trivas toppenbra!

 

När Jacklin var liten, och fortfarande faktiskt, föredrog hon mig framför pappan när det gällde nattningen. Då skrek hon sig helt matt och somnade mycket motvilligt om det var så att pappan stod ut och inte lät mig ta över. Många gånger var det jag som erbjöd mig att ta över för att få slut på skriket. Vad är bäst liksom? Låta ungen skrika sig till sömns och hoppas att hon så småningom accepterar den andra föräldern eller låta den förälder som barnet föredrar alltid natta och därmed slippa de värsta protesterna?

 

Och så fick vi Julian.

Han har ju inte alltid varit så här, det är på senare tid. Han är fysiskt aktiv nu, han har inte tid att sova. Han vill busa. Och han vill ha något att säga till om.

 

Rollerna är ombytta kan man säga. Det är inte förrän nu jag inser hur knäckande det kan vara när barnet föredrar den ena föräldern. Vaddå, duger inte jag?

När jag ska natta honom går det till så här: Han får eventuellt en flarra ersättning, slumrar i famnen så bra, sen börjar det. Jag lägger ner honom i sängen. Han tvärvaknar. Han skriker inte, gnäller inte ens. Han ställer sig upp i sängen, flinar åt mig, pekar på mig med ett finger och skrattar. Och sen är det ett enda långt försök att få honom att somna. Vagga sängen, få honom att lägga sig ner, ta upp honom och vagga i famnen, lägga tillbaka i sängen, sitta bredvid sängen och låtsas sova, lägga mig på vår säng och låtsas sova. Ryta lite med sträng röst, bli asgarvad åt. Det är visst underhållning på hög nivå!

Någon gång har det gått att ha honom i famnen och vi har gosat tills han somnat, men oftast har det gått åt skogen och pappan får ta över. Då somnar han på 2 röda. Men typ då. 

 

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.

 

Det tidigarelagda utvecklingssamtalet senarelades pga sjukdom, men imorse blev det så äntligen dags!

 

Sammanfattningsvis är Jacklin en stor 3-åring som har stort ordförråd, har mycket god ordförståelse och är en snäll tjej med skinn på näsan. Det där med skinn på näsan kan väl räknas som "en bestämd liten dam" fast med andra ord. Precis vad vi väntade oss att höra alltså! Japp, vi. Både pappan och jag och Julian gick på mötet. Guldstjärna för engagerade föräldrar! 

 

Jacklin har också kommit in i gruppen mer, tar plats. Hon är saknad när hon är borta, dvs hemma.

 

Fröken hade haft en intervju med Jacklin och så här gick det:

 

Vad heter du? - Jacklin Elisabet

 

Beskriv din familj - Pappa, Julis, mamma och jag

 

Hur tycker du att en bra kompis ska vara? - Ingenting

 

Vad händer med maten som blir över efter att vi ätit? - Vet inte

 

Vad gör dig riktigt glad? - När mamma kommer

 

Det sista svaret gjorde att min reaktion inte lät vänta på sig, det svämmade över direkt. Min fina goa älsklingstjej <3

 

Årets hittills varmaste dag idag, tveklöst. Någonstans runt 18 grader har det varit. Solsken, fågelkvitter, glassväder så att säga. Vi har dock varit inne hela dan, förutom vid lunch då vi gick ut och matade fåglarna i hamnen en kortis, bara för att barnen skulle få komma ut i friska luften.

Efteråt petade Jacklin i sig lite lunch och sedan somnade hon i soffan, helt slut. Hon är på bättringsvägen i alla fall. De värsta magkramperna har dämpats och hon både äter och dricker nu. Inatt har hon till och med sovit rätt så bra och hon är ganska pigg och vill leka men orken tryter fort. 

 

Vår fina lilla pussgurka, bli frisk nu

 

Saxat från Vårdguidens hemsida:

 

Symtom vid rotavirus

Besvären börjar ofta med kräkningar och feber. Efter en till två dagar får du en vattentunn diarré medan kräkningar och feber efter hand klingar av. Det är vanligt att ha ont i magen. En del känner sig även förkylda.

Normalt är man frisk efter fyra till tio dygn. Det är vanligt att man smittas igen efter några år, men första gången man infekteras brukar vara den värsta.

 

Nu håller vi tummarna att det inte ska behövas någon läkarvård med dropp och sånt, och att vi andra klarar oss från sjukan. Nu får det faktiskt vara slut med sjukdomar för resten av året!

 

I morgon är det Valborg. Förra årets Valborg tog vi med oss den nyblivna storasystern och den 12 dagar gamla lillebrorsan ut för att titta på majbrasa och träffa vänner. Jag tror att jag fortfarande kämpade med en amning som inte fungerade och jag var otroligt vimsig, trött, panikslagen, skräckslagen. En tvåårig lilltjej som behövde väldigt mycket uppmärksamhet, men som inte kunde få det av sin mamma. En liten liten kille som bara sov och åt och jag var den som hade ansvaret för att han skulle överleva.

 

Första tiden med Jacklin är ett enda luddigt minne, första tiden med Julian minns jag klarare. Kanske tack vare att jag fick hjälp mot min förlossningsdepression den här gången. Då vid Valborg hade jag börjat medicinera men effekten hade inte trätt in ännu. Bäbisen i vagnen var ännu en främling för mig. Till och med jag var en främling för mig själv. Hela min kropp skrek efter att få styra stegen hemåt. Jag ville kura ihop mig i soffan och bara ruttna bort. Inte socialisera med folk som jag trodde såg på mig att jag var helt psyko. Paranoid.

Och det dåliga samvetet högg mig i magen konstant. Min psykolog fick mig att säga högt: Jag duger. Mitt hjärta höll fingrarna i kors och blåljög tanten rakt upp i ansiktet.

 

Idag är allt annorlunda. Idag tackar jag livet varje dag, jag vill leva. Mina barn är det ljuvligaste som finns. Jag känner att jag räcker till för dem båda även om jag räknar minuterna tills pappan kommer hem när jag är ensam med dem. Jag har fortfarande dåligt samvete, nästan dagligen, men det fräter inte upp mig inifrån. Jag vet att jag duger och jag tror på det själv.

 

Jag älskar mina barn otroligt högt och ångrar inte att jag utsatte mig för den mentala omställningen. Ju mer tid jag lägger mellan mitt jag då och mitt jag idag känner jag dock att jag aldrig mer vill tillbaka dit.