Lillebror Julian

Vi har så smått börjat kunna andas ut, av flera anledningar. Dels är julstöket över, fast jag vet inte om det som blev av verkligen kan räknas som julfirande. Julstämningen har verkligen lyst med sin frånvaro, åtminstone för min del. Och dels börjar Julian att friskna till från sin dunderförkylning som härjat bra länge nu. Fast ska vi börja från början så började julkaoset redan med tågresan upp.

 

3-timmarsresan utan byten blev en 8,5-timmarsresa och vi anlände Ljusdal kl 00.30 på natten med helt utslagen Julian och en av trötthet och tristess överenergisk Jacklin. Vid 02 sov vi allihopa och fick för första gången på länge sova ända till 08.30 innan Jacklin klättrade ur sängen och gick in till farfar. Julian vaknade visserligen 06 och ville ha käk, men han somnade nästan på en gång igen. Tack och lov. Jag var så trött att jag nästan började gråta vid tanken på att behöva göra morgon redan då.

 

Vi kom i alla fall fram, det är huvudsaken.

 

Sedan kom förkylningen som hållit oss och Julian vaken i flera nätter nu. (Fy fabian vad jobbigt det har varit!)

 

Dagen före julafton var alla julklappar på något mystiskt sätt inhandlade, julgranen kläddes och Julian fick sin första tand.

 

Julaftonen tillbringade vi först hos Susanne med familj, där vi åt grötbrunch med i princip alla i släkten. På eftermiddagen dundrade vi vidare till Fredrik med familj och vi stannade tills det började närma sig läggdags för barnen. Väl hemma möttes vi av en blek farfar som legat i kräksjuka hela dagen. Men jippi.

 

Juldagen tog vi det lugnare än lugnast fastän vi egentligen skulle varit till mormor och morfar på middag. Julian var alldeles för sjuk. Och någonstans där i magtrakten satt vi och kände efter om vi också skulle bli kräksjuka, igen...

 

Och så var vi framme vid annandagen då, idag. Det börjar kännas bättre. Julian verkar vara piggare och alla julmåsten och ouppfyllda juldrömmar kan läggas åt sidan. Barnen har fått jättemycket julklappar som de tycker väldigt mycket om, så de är nöjda. Och någon kräksjuka har vi inte drabbats av heller, alltid något!

 

God fortsättning!

 

 

Den årliga jultågresan ska gå av stapeln idag. Med tanke på att vi åker vid 16-tiden och är framme när båda barnen brukar sova så hoppas jag att tågen går enligt tidtabell och att vi inte kommer fram senare. 

Julian sitter i detta nu och tränar på att veva runt med mitt skramliga halsband så nog vet vi vad vi kan underhålla honom med om det skulle krisa. Det kommer låta som att vi har tagit med oss hela tomtesläden med bjällror i sätet men det får det vara värt. Hellre det än gnäll. Gnäll gräver djupare hål i huvet än en gevärskula...

 

Och vi har inte packat en pinal än! Inte ens hämtat ner resväskan från vinden. Inte ens tvättat upp kläderna som måste tvättas för de ska med i packningen. 

 

Vi får ta en sak i taget och försöka komma ihåg att andas mellan varven, även om vi lider av sån sömnbrist nu att vi känner oss som senildementa både jag och pappan.

 

Medans pappan tar igen lite sömn nu på morgonen så tar jag med mig båda barnen in i badrummet och badar dem. Nu kör vi!

 

 

Jacklin blev sjuk. Pappan insjuknade samma kväll. Julian var också sjuk och hade förmodligen varit i ett par dagar redan. Båda förskolefröknarna som tog hand om Jacklin och hennes kräks blev också sjuka. Själv klarade jag mig den här gången också. Pepparpeppar.

 

För inte inte gå in på hur rent ut sagt jävligt det varit, så kan jag säga att jag önskar det fanns vaccin mot vinterkräksjuka. Jag har nästan lust att låta hela familjen sitta i karantän tills det blir vår så vi slipper drabbas av den här vidriga sjukdomen igen.

 

Nu fokuserar vi på att det är jul snart. Idag åker vi in till stan och julhandlar. Håll tummarna för att barna håller sig i skinnet och att mammans tålamod inte sinar.

Nja, den här Luciadagen hade ju kunnat sluta bättre kan jag tycka.

 

För ett par dagar sedan blev Julian sjuk. Jättekaskadkräkning som sabbade hela hans säng, magplågor och hela fadderittan. Dagen efter var han lika glad som vanligt den lilla spjuvern men magen var inte helt ok. Mat ville han inte ha, det var gröt som gällde, och yttepytte ersättning. Efter ytterligare en dag verkade han frisk som en nötkärna! Han fick därför hänga med på lussefirande på Jacklins förskola i morse.

 

Lussefirandet var urtjusigt! Duktiga ungar som sjöng, mysbelysning, gott fika, och längst fram i luciatåget stod min älskade lilla unge med linne, rött band i midjan, lockigt hår, batteriljus i handen och lite glitter i håret som vi knep från julgranen i går kväll. Hon sjöng inte så mycket, hon var blyg tror jag. Men världens finaste! Julian skötte sig exemplariskt, skönt.

 

Och så kom vi till hämtningen i eftermiddags. Kräk, Precis minuten innan jag klev in hade Jacklin lagt en blaffa på golvet och paniken spred sig snabbt bland barn och personal. Kalabalik! 

Det var bara att byta om på henne och klä på och gå hem. Snacka om sten i magen man hade på väg hem.

 

Väl hemma insjuknar Julian igen. Men det är då väl...

 

Jahopp, så vi får väl se hur den här natten blir. Spännande. Eller nåt. Gulp.

Namn: Julian

Ålder: 7 månader och 3 veckor, plus minus nån dag

Vikt: 10,2 kg

Längd: 74,5 cm

Mått runt huvudet: 47,4 cm

Ögonfärg: Mellanblå

Hårfärg: Ljusblond med guldiga och silvriga inslag

Tänder: Noll

Gillar: Jacklin! Att bita i sladdar. Duscha och bada. Hoppa och studsa. Bita på saker rent allmänt. Åka barnvagn. MAT! Vaggas i mammans famn. Klättra på saker.

Ogillar: Att ligga på rygg, dvs byta blöja, klä på/av kläder och allt annat som utförs med han liggandes på rygg. När han inte får göra saker som han vill göra precis just då, som att klättra in i diskmaskinen, krypa in i badrummet och leka med toaborsten, krypa in i Jacklins rum för att hon har bestämt det, bita på alla sladdar han kan hitta. Bli torkad runt munnen.

Senaste BVC-besöket: 8-månaderskontroll idag där sköterskan konstaterade att han är lite tidig med att krypa, ställa sig upp och gå längs möbler. Följer sina kurvor jättefint. Är ett charmtroll och har tjocka goa ben.

 

 

 

I fredags ställde vi till med pepparkaksbak här hemma, Redan vid halv nio på morgonen knöt vi sjaletterna kring våra huvuden, jag, Jacklin och Julian. Julian fick sitta i matstolen och leka med sina leksaker och titta på hur vi bakade. Det var inte speciellt lätt för Jacklin att förstå att degen skulle kavlas ut platt och tunnt och sedan att figurerna skulle stansas ut. Trots att hon tappade intresset rätt fort och till slut satt och slickade i sig mjöl så lyckades hon få ihop några fina figurer och så en knapp timme senare hade vi bakat upp all deg och fått ihop till tre plåtar.

Men nästa gång vi bakar nåt får det nog bli lussebullar, det är ju lätt som en plätt! Till och med för en så liten tjej som Jacklin. Och då kan Julian få smaka på russin.

 

Julian ställer sig upp överallt nu, alltså även mot Jacklins lekbänk som hon har i sitt rum, och såklart blev det en vurpa där med idag.

 

Internt har han fått smeknamnet "Bulan" för att han slår i bakhuvudet i golvet hela tiden.

 

Den här gången slog han munnen i kanten när han skulle hoppa (läs ramla) ner på golvet igen men det var själva överkäken liksom.

 

Så efter den sista tidens kopiösa drägglande och intensiva gnuggande av tandkött tillsammans med att det nu syns en liten prick i underkäken måste det väl innebära att en tand är på väg fram. Två ljusa streck har vi sett länge där under tandköttet, sen han föddes tror jag. Men nu börjar det alltså se ut som ett hål i tandköttet, förhoppningsvis är det en tand som håller på att spricka fram.

 

Jacklin var nästan exakt 1 år och 1 månad när hon fick sina första två tänder. Japp, två samtidigt. Och eftersom det mesta med Julian har varit precis tvärtom jämfört med hur det var med Jacklin så är det ju inte helt omöjligt att han börjar få tänder vid en ålder av 7,5 månader.

 

Återstår att se!

Nu har det gått så långt att vi allvarligt börjat fundera vad det är för fel. Fryser han? Är det för varmt? Har han ont i öronen, eller kanske i munnen? Drömmer han mardrömmar? Skavsår av pyjamas eller blöjan? Ont i magen? Störs han av att ligga i samma rum som mig? Hungrig?

 

De hemska nätterna fortsätter och kanske är vi nära en lösning nu för nu har vi provat i princip allt utan att det visat på någon större förbättring. Inatt fick han till och med en Alvedon, för tänk om det är så att han har ont i öronen av den till synes lätta förkylningen, eller kanske det ömmar jättemycket i hans mun utan att vi ser vare sig rött tandkött eller några vita prickar. En flaska ersättning efter Alvedonen och näsdroppar och han sov i 3 (!) timmar i sträck, det längsta på länge. Det var ju lite typiskt att Jacklin vaknade precis när han somnat och hade väldiga problem med att somna om, så efter lite drygt 2 timmar väckte jag pappan som låg helt utslagen i soffan för att fortsätta natta om henne så jag kunde gå in till Julian. 

 

Vi har diskuterat fram och tillbaka vad det är som vi kan ha missat. Det är mest jag som diskuterat i och för sig, jag är en sån där obotlig problemlösare som inte kan låta saker gå sin gilla gång utan att jag tagit reda på om det kan göras på ett bättre sätt.

Jag har kommit fram till att OM det nu är så att det är ett utvecklingssprång som härjar i det lilla söta gossebarnets kropp så har vi kanske lösningen precis framför ögonen.

 

Det är så här, ett utvecklingssprång innebär ofta en så stor förändring för barnet att det i vissa avseenden går några steg tillbaka i sin utveckling. Något det lärt sig kan plötsligt vara bortglömt för att sedan komma tillbaka igen när allt lugnat ner sig.

 

För några veckor sedan, dvs innan språnget, slutade Julian äta på natten. Nu har vi upptäckt att de gånger som han somnat om på natten har den gemensamma nämnaren varit att han fått en flaska ersättning. Just nattamat har vi ju liksom strukit på listan över Julians behov så hunger har nästan varit det sista som vi trott varit det som stört honom på natten. Men om man tänker efter så är ju inte mat bara mat. Det är även tröst, en källa till trygghet och att ligga i famnen blir en behagligare upplevelse än att bara vaggas/gungas till sömns.

 

Vi prövar ge honom så mycket mat han vill så får vi se vart det leder. Jag matar honom hellre 10 ggr per natt, om det får honom att somna om och sova gott, än att vagga honom i hans säng/bredvid mig/i famnen i en halvtimme per gång om det innebär att han ändå vaknar efter 2 minuter och man får börja om från början igen.

Idag är det 1:a advent och det första ljuset har fått brinna en liten stund nu på morgonen.

Igår plockades julgranen fram och pyntades fint. Den finaste pyntningen vi haft någonsin tror jag.

När granen drogs ut ur kartongen fick Julian spunk och blev jätterädd för den stora, gröna, stickiga saken och grät stora tårar fastän vi försökte ta det lite lugnt och ge honom tid att vänja sig. 

 

När han sov middag passade jag och Jacklin på att klä den med massor av belysning, glitter, "halsband" (girlang i form av silverkulor på rad) och jättemycket julgranskulor. Och toppstjärna förstås. Så när Julian vaknade igen blinkade lamporna och det glittrade om hela den Disneyfilmsliknande granen. I hans ögon måste den ha sett ut som en gigantisk blinkande leksak.

Försiktigt kröp han fram och pillade lite på en röd glittrig julgranskula och inspekterade ljusslingan som låg på golvet. Men respekt för granen, det har han, han litar väl inte riktigt på att den bara är till fint utan är stor och otäck där under allt pynt och bara väntar på att hoppa fram och äta upp honom. Jacklin däremot är stormförtjust i granen.

 

Vi får väl se hur många dagar den får stå orörd. Jacklin är bra sugen på att slita ut glittret och pynta sitt eget huvud med det, och Julian kommer väl så småningom samla mod till sig och ge julgranen en omgång. Åtminstone kolla om den tål att klättras på.

 

Japp, definitivt språng. Kanske till och med tandsprickning, jag tycker mig känna igen de där vredesutbrottsattackerna som han drabbas av lite titt som tätt under natten.

Och så slänger vi in lite förkylning på det. Jag är först ut tror jag, känner mig rätt trött i hela kroppen, inte bara i hjärnan. Och täppt i näsan.

Inatt har jag fått tippa i näsdroppar i både min och i lillens näsa. Att han ska behöva ligga och flämta med munnen för att kunna andas gör det omöjligt att tutta på nappen, och det går ju inte. Så det är bara att hålla i det sprattlande och skrikande barnet och göra underverk fastän han inte förstår det själv.

 

Utöver förkylningssymtom då. Nätterna är mer eller mindre fruktansvärda. Ett enda långt omnattningsförsök av ett barn som inte vill ligga i famnen, inte i sin säng, inte bredvid mig i vår säng. Och så länge jag inte blir tokig själv och försöker att bara hålla honom och bara finnas där för honom så går det ju ganska bra.

Så länge pappan kan gå in och lägga sig bredvid Jacklin så att de båda kan få sova ostört.

 

Fast om vi gnuggar tröttheten ur ögonen och ser positivt på det här så kan språnget inte komma lägligare egentligen. Hade det dröjt ett par veckor till skulle vi vara mitt uppe i allt det här jobbiga lagom till jul. The horror!