Lillebror Julian

Hittar schemat. Kollar i kalendern. Räknar. Grubbel grubbel. Hmmm.

 

Det KAN ju vara så att det är ett par veckor för tidigt, men det verkar inte bättre än att Julian är inne i ett utvecklingssprång igen. 

 

På dagtid är det full fart som gäller, han vill vara överallt! Krypa hit, krypa dit. Hack i häl på en. Bryta ihop i gråt för att han inte hinner med. Vill upp i famnen. Vill ner på golvet. Vad var det för ljud? Titta! Lyssna! Vråla med rösten, fan va cooooolt! 

 

Allt det där är ju alldeles bedårande, han är ju mest glad så. Men läggningarna, hoppla. Sprall-killen sprattlar och blir mest irriterad av att hållas i famnen och vaggas. Vi är tillbaka till de snabba tåhävningarna igen, för läggas ner i hans säng för att komma till ro där funkar inte jämt. 

 

Men ett matvrak är han och älskar mjukmacka med smör på. Leverpastej har han också fått prova. Gröt, mat, ersättning, allt går i. Mycket trevligt.

 

Jacklin tränar till luciafirande på förskolan, det märks tydligt. Hon går nämligen omkring och nynnar "lusse lelle" och "santa lucia". Hon är så gullig mellan utbrotten.

 

Ikväll är pappan på innebandy med polarna så jag har alltså alldeles nyss nattat barnen själv. Nu ska jag njuta av tystnaden, lugnet och av att alla leksakerna är ihopslängda i en enda hög så att snubbelrisken minskat med hur många procent som helst.

Det har varit på gång ett par dagar. Han har varit ivrig att vilja dra sig upp med hjälp av våra händer men det har inte riktigt lossnat att ta tag i nåt själv och dra sig upp, förrän imorse. Titta här!

 

 

Det märks tydligt att världen vänts upp och ner nu igen för åtminstone ett av barnen. Det är snudd på kaos varenda dag och jag känner mig väldigt nära hjärnblödning. Det är ganska vanligt att folk försöker beskriva en viss situation som att det "tjatar hål i huvudet på mig". Här är det tjat plus gnäll. I all evighet, amen. Snacka om höl!

 

Det ena barnet kan själv, men ska ha hjälp ändå, utbrister "Jag är ARG på dig!" rätt vad det är, och skriker på sin lillebror som inte vet vad han gör. Det andra barnet gråter uppgivet bara av att sättas ner på golvet en snabbis, och kryper runt som ett enda gnällbälte. Och kräks. Idag har han nog kräkts 20 gånger. Tack vare att han fick lite ersättning till mellis både på förmiddan och eftermiddan. Men käre värld, pöjken måste ju få i sig vätska utan att det ska liksom skölja magen och göra det lättare att spy upp allt. Så fort man tar upp det av gråt snoriga lilla barnet i sin famn så får man räkna med att få sig en kräkblaffa på sig. Det bara är så.

 

Och vad svårt det är att behålla rösten len som sockerkakssmet när man egentligen vill vråla med mullrande otäck röst "MEN HÅLL KÄFTEN!" 

 

Och vad det bränner i bröstet när jag på väg ut ur rummet där Julian sitter, upptäcker att han lägger sig och kramar min klänning som jag nyss slängt i tvätthögen på golvet.

 

Denna konversation utspelade sig i morse när pappan gick med Jacklin till förskolan.

 

Pappan: Ska du åka rutsckana idag nu då?

Jacklin: Ja, det ska jag! Och åka så fort att det kommer näsblod! Mycket blod!

Pappan: Nääää, inte får du åka så fort.

Jacklin: Bara lite näsblod.

 

Elisabet-dagen idag. Både jag, Jacklin och barnens mormor har namnsdag idag. Grattis till oss!

 

Idag har jag och barnen varit hemma och bara njutit av att vara just hemma. I går kom vi hem efter lite drygt en vecka i Hälsingland. Tågresan upp var en något traumatisk upplevelse. Är det någon gång i livet som jag önskat att jag kunnat klona mig så var det då. Tack och lov är Jacklin så stor och mogen till sättet att hon fixade att sitta bredvid en främmande tjej nästan hela vägen galant. Julian är en hoppa-studsa-och-skruva-på-sig-helst-ner-till-golvet-å-krypa-kille just nu. Och vem kan lugnt somna i mammas famn som vanligt med en massa stickande lampor i ögonen och folk som babblar? Två sömnpass på 10 minuter vardera blev det, inte mycket alls för en kille som brukar sova 1-2 timmar per pass.

 

Vi kom i alla fall fram i ett stycke, och ja, det hade kunnat vara värre, men resan tillbaka hem till Stockholm en vecka senare gruvade jag mig för redan innan vi var framme i Ljusdal. En sak är då säker, det kommer dröja LÄNGE innan jag sätter mig på ett tåg uppöver igen när jag är själv med båda barnen.

 

En sån tur att barnen har världens bästa farfar! Han skjutsade oss hela vägen hem för att jag skulle slippa tågresan! Åka bil gick hur bra som helst, Julian sov i princip hela vägen och Jacklin är numera min stora idol. Inte en enda gång somnade hon och lekte på väldigt bra med sina grejer som hon hade med sig i sin rygga. Och var vid gott mod hela vägen. Själv höll jag till exempel på att storkna av tristess flera gånger.

 

Nästa gång vi tuffar hemåt urskogarna blir till jul och då åker vi allihopa, thank god.

 

  

 

 

 

 

Idag firades pappans tredje farsdag. Den första farsdagen hade jag pysslat ihop en skattkarta med ett krypterat meddelande och utplacerade skatter med klatschiga motiveringar. Ett pyssel som krävde sin lilla tid alltså. Anledningen till skattkartan var att jag och Jacklin var bortresta just den dagen och pappan skulle få fira sin allra första farsdag helt ensam. Vilken tur att hela idén och presenterna uppskattades såpass att vår frånvaro förläts. 

Året därpå vet jag faktiskt inte hur det blev. Jag kan tänka mig att dagen glömdes bort i alla gravidhormonvallningar och nyligen-inskolad-på-dagis-förkylningar. 

 

Årets farsdag blev något utöver det vanliga, Jacklin gjorde nämligen sitt eget Grattiskort med både hjärta på framsidan och GRATTIS skrivet inuti. 

 

Där trodde ju jag då att det var färdigt med förkylningar och sveda i halsen på ett tag, ack så jag bedrog mig. Redan kvällen efter, alltså igår kväll, upptäckte jag en blåsa på mitt vänstra pekfinger. Medans vi kollade upp fenomenet höstblåsor ploppade det upp en till i min mun. 

Natten till idag har varit ett enda långt smärtsamt försök att svälja och i morse när jag klev upp kändes det som att ena käken hade stelnat till. Det är fortfarande ganska stelt och jobbigt att gapa med en käke som inte vill va med. Och tugga sen! AJ!

Lite ont i nacken har jag också, och det kliar där blåsorna ploppar upp. De finns på händerna, fötterna och massvis i munnen och svalget. Jag misstänker att jag fått i hårbotten också, men då ska jag väl ha en jäkla otur. En (?) blåsa har satt sig på tungan precis så pass långt bak att det känns som en liten bit mat som borde sväljas ner, är det inte hopplöst så säg.

 

Men det jobbigaste är ändå att Julian också fått höstblåsor. Först dök det upp en röd blaffa på läppen, sen såg jag en i gommen på honom. Några på fotsulorna har han också, och lite feber. Lille gubben. Jag avskyr när barna är sjuka!

Just nu håller jag för allt jag är värd både mina tummar och tår att Jacklins tidigare feber och hängighet VAR höstsjukan/höstblåsor och att hon hade blåsor utan att vi märkte det. Att det på så vis redan är överstökat för hennes del. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

 

Det är nog lika bra att jag gör kväller nu. Att det kan bli en natt fylld av tröstande av lesset barn som har ont i munnen och är febrig bör jag nog ta för givet.

Vid tandborstningen i morse upptäckte jag att Jacklin fått tre nya kindtänder! Åh som jag har lagt pannan i veck över de där fyra sista tänderna som aldrig verkade vilja dyka upp. Vid 3 års ålder ska barnet ha fått alla sina 20 tänder och på Jacklin har det varit total stiltje med tandsprickning i över ett år men nu ploppar de äntligen fram. Ibland för feber nåt positivt med sig.

 

Idag, den 8:e november, lärde sig Julian krypa! 6 månader och 3 veckor gammal.

Det går inte så fort men nu har han förstått att han måste lyfta armarna från golvet för att ta sig framåt.

Leksakerna är äntligen inom räckhåll! I alla fall de som är inom en meters avstånd.

 

Han ställer sig upp på armarna, trycker på med benen som i ett grodhopp, lyfter ena armen och sätter den en bit längre fram, sen slänger han sig med hela kroppen plask på magen och sträcker allt han kan med den andra armen, sprattlar med fingrarna och försöker nå det han vill ha tag i. En leksak, babysittern, mammans datorkablar, vad som helst. Når han inte så gör han om hela proceduren. Har han precis ätit så kan ni ju förstå vad som händer när han landar på magen om och om igen. Lillkräkan.

 

 

Han ser ju för rolig ut.

 

Ännu roligare ser han ut när han liksom fastnat i kryprörelsen och står plankan på tårna och händerna. Tuff kille!

 

 

Just nu känns det som att vi ser ljuset i tunneln. Eller nej förresten, vi badar redan i ljuset, om det är tillåtet att ropa hej innan vi är över bäcken...

 

Förkylningsvirus har härjat och haft både förfest, brakfest och efterfest med barnens immunsystem. Några eftersläntare är kvar och dricker ur slattarna, men snart drar de nog till ett annat ställe för att trycka kebab eller nåt. Feber och diverse äckligheter alltså, som alla andra, men vi kom ju faktiskt rätt lindrigt undan. Det har inte varit tal om några vaknätter och barnen har hållt humöret uppe. Och Julian slapp febern! Pappan har hittills bara haft lite ont i halsen och jag var hängig en dag, kanske nån liten temphöjning. Det är nog dagisvirus och vi fick hem det med Jacklin, därav anledningen till att hon blev sjukast. Tror jag.

 

Det är nog det enda positiva med sjukdomar, att allt känns så himla bra när det gått över!

 

Och! Att nalla av Julians D-droppar visade sig ge toppenresultat! Väck är den värsta vintermörkertröttheten och grinigheten. Det är alltså därför som Julian jämt är en sån gladfis! Då får vi vara mer ihärdiga med att ge Jacklin D-droppar också tror jag, suddar det ut lite av hennes trotssurhumör gör det ju absolut ingenting.

Nu vid 9.30 ska Jacklin på sitt allra första Halloweendisco!

Det är på förskolan och de ska poppa musik och dansa och lattja. Hon skulle klä ut sig till nåt "läskigt" som det stod på informationstavlan, men hur klär man en 2,5-åring läskigt utan att hon skrämmer slag på både sig själv och kompisarna?

Buttericks var det första jag tänkte på när jag skulle få lite inspiration till utklädnad. Toppen om det skulle finnas färdigt att köpa, men tyckte inte att jag hittade något som var tillräckligt Halloween-aktigt utan att vara skräckinjagande. Zombiedräkt med både köttslamsor, benpipor och äcklig dödskallemask är ju lite väl va? Att klä ut sig till prinsessa vore nog Jacklins högsta önskan, men det är ju inte Halloween.

 

Men så språkade jag med ena förskolefröken och hon tyckte att häxa och svart katt vore lämpligt och lagom läskigt. KATT! Men såklart!

 

Jacklin älskar att spela rollspel där vi får byta karaktärer med varann. Pappan är bäbis, jag är storasyster och Jacklin är mamma. Julian får oftast vara sig själv, eller är inte med helt enkelt. Lite utanför just de rollekarna är Jacklin gärna katt och säger med sin lenaste röst; Jag är katt! Jag har päls och tassar. 

Svart katt är ju därför klockrent! Dessutom kan man fixa den utklädnaden själv hemma och behöver inte köpa nåt. Jag klippte sönder en pälsig vante som jag bara hade en av, och gjorde öron och svans av pälsen. Öronen sydde jag fast på ett diadem. Fötterna är helt vanliga ljusgrå strumpor som jag ritat svarta streck på med markeringspenna, för att det ska se ut som tassar.

Svart tröja, svarta tights och svart glittrig klänning blir discopyntet. Och svart nagellack förstås.

 

Hon fick lite smink också, hann till och med ta en bild på det innan hon började smeta ut den rosa rosen och de ditritade morrhåren. Det tvättades bort sen efter frukost. Hon är nog lite för liten för smink. Men sötare katt har jag väl aldrig sett!