Lillebror Julian

Jag och Jacklin på väg hem från förskolan, ett gråmulet 30 oktober.

 

Jacklin: Åh, jag måste ta av mig mössan, jag är varm.

Jag: Ja, gör så du.

Jacklin: Det är jättesoligt! Solen lyser.

Jag: Gör den? Vart då? Jag ser ingen sol.

Jacklin: Bakom molnen!

 

 

Idag hände det äntligen! Jacklin fick plötsligt för sig att hon skulle bajsa på toaletten som en stor tjej! 

 

Efteråt spolade hon, lyfte på locket och sa: "Hej då bajskorven!"

 

Ja, då är det bara nattblöjan vi ska bli av med då.

6 månader och 5 dagar gammal sätter sig Julian upp alldeles själv för första gången! Kvick som man är fångades ögonblicket med kameran. Filmade till och med. Så nu kommer vi till det stadiet då man sätter hjärtat i halsgropen när han tippar åt det håll där det glipar mellan alla kuddar man omgett honom med.

 

P.S. Detta innebär att spjälsängen precis nyss sänkts så att den söte gossen inte häver sig över kanten och slår ihjäl sig. 

I helgen var jag på 50-årsfest. Barnen stannade hemma med pappan, det var bäst så. Jubilaren bor i Södertälje och dit är det en bit att åka, och med ombyggnationerna eller vad det är så skulle det bli så många byten och lång restid. Synkar dåligt med småbarn tyckte vi. 

 

Jag åkte alltså själv och hade väldigt kul. Var förstås lite besviken över att jag inte hade barnen med mig så att alla fick träffa dem, men samtidigt så har inte småbarn på fest att göra enligt mig. Speciellt inte när det är alkohol med i bilden.

 

Närmare 00-slaget sa vi hej då till kalaset och traskade till hotellet för att sova. Och kunde jag sova då? Nej. Vred och vände på mig hela natten som det kändes. Hade sagt till syster Katarina att om hon fick för sig att vakna vid 7 så fick hon absolut inte peta på mig för att kolla om jag var vaken. 8.15 satt jag själv och chattade med pappan och Katarina var den som sov. Kanske inte helt oväntat. Hotellfrukosten var fantastisk, och att sitta och äta frukost tillsammans med lillasyster, mamma och pappa var hur kul som helst.

 

Det var planerat att mamma och pappa skulle komma och hälsa på en sväng hemma hos oss innan de åkte vidare mot Järvsö, och eftersom Yvonne och min farmor åkte i samma bil hängde de också med. Själv åkte jag med Katarina. Susanne, Tomas och Joel, som sovit på ett annat hotell, var redan här när vi kom. Jacklin hade väldigt skoj med släktingarna och blev lite ledsen när de plötsligt skulle åka allihop på en gång. 

 

Men snart ses vi igen! Den 12:e nov åker jag och barnen upp till Hälsingland! Då kanske det är snö ute, och Julian har garanterat börjat krypa! Förhoppningsvis...för i dagsläget står han nästan hela tiden på alla fyra, i krypställning, och gungar fram och tillbaka. Ibland gungar han till knäna så att de knuffas framåt, och han börjar förstå att på så sätt kommer han närmare leksaken som han så gärna vill ha med inte når.

I morse var mamman och pappan till farbror Doktorn på BVC med Julian för 6 månaderskontroll. Doktorn hade glasögon och mullrig röst och var fasansfullt läskig, tyckte Julian, som grät sig igenom hela undersökningen. Han klarade i alla fall testet som gick ut på att ta en kloss med en hand och lägga över i den andra. Sedan följa en "tappad leksak" med blicken. Det var ju inget speciellt egentligen, han verkar vara som normala ungar är. Hans tillväxtkurvor har tagit ett litet skutt uppåt på skalorna, så det märks att han äter, som Doktorn sa. 72 cm lång, 9,3 kg och 46 cm runt huvudet. Allt ser jättefint ut.

 

Julian blir faktiskt på dagen 6 månader gammal idag, det firade vi genom att ge honom banan, skrapad med sked. Tydligen var det väldigt gott för han gapade stort och hade i ett nafs ätit upp hela bananen.

Ikväll ska jag gå på mitt allra första föräldramöte. Lite nervöst, men framförallt ångestfyllt, jag känner mig gammal! När blev jag så gammal att jag får gå på föräldramöten? Herregud. Känner mig 20 år äldre idag än igår bara jag tänker på det.

Ja jo, vi har två barn, varav den ena har gått på förskola i lite mer än ett år och den andra håller på och kravlar på golvet i jakten på kunskapen att krypa, men föräldramöte? Det är nästan på gränsen för vad jag kan ta in nu. När jag var barn och var tvungen att hänga med på föräldramöte så var alla mammor och pappor mer eller mindre gråhåriga och hade rynkor i ansiktet. Det är i alla fall så jag minns det.

Snart fyller jag 31, men jag är långt ifrån gråhårig och rynkig.

Stressen och sömnbristen har gått bananas med mina hormoner så jag har fått världens utbrott av tonårsfinnar i ansiktet. Jag skäms ihjäl! Men det var likadant när Jacklin var runt halvåret om jag tänker efter, och det gick ju faktiskt över.

 

Nu i helgen är vi bjudna på 50-årskalas hos min farbror i Södertälje, och jag ska stanna kvar på kvällen medans pappan åker hem med barnen när det närmar sig läggdags för dem. Jag ska sova på hotell minsann! Dela rum med syster Katarina, samma hotell som syster Susanne med familj och min mamma och pappa. Rena rama släktträffen! Att få visa upp mina fina barn för allihopa ska bli så roligt, det känns som evigheter sedan vi sågs sist. Kanske har Julian lärt sig krypa tills dess.

 

Nu måste jag smörja med krämer och ha mig, och fundera ut hur jag på bästa sätt döljer cappricciosa-utbrottet i ansiktet. Föräldramöte ikväll som sagt. Pirr pirr!

" Nu har det gått ganska exakt 12 timmar sedan jag gick och la mig.

 

När jag precis hade somnat började nappjakten fram till 00, då Jacklin vaknade och gallskrek i sitt rum. Fick gå upp och hämta henne men hennes gråt höll Julian vaken. Mata han och sedan tvärdäckade vi allihop fram till 04 när Julian och Jacklin vaknade samtidigt. Jacklin är dock trött och är grinig från start och tycker att det är "dumheter" att jag tänt lampor. Sedan sitter Julian i babysittern och gnäller, ner i babygymmet och gnäller. I famnen skruvar han på sig och vill ner, han gnäller. Samtidigt vill Jacklin sitta i knä, ha gröt, ha glass, måste kissa, ha tuggummi, kissat på sig, vill byta kläder, det är fel barnprogram och så är hon törstig. Och trött förstås. Och hon vill klättra vilket resulterar i att hon faller och smockar till Julian rakt i ansiktet. Hon skriker på mig, Julian skriker. Gröt överallt. Han får ny pyjamas (igen) och när jag lyfter upp honom kräks han ner hela sig och mig (igen). Nu sover han efter en hel massa vaggande genom att jag gjort snabba tåhävningar, för det är bara då han kan somna har han fått för sig. Ont i vaderna och Jacklin är precis på väg upp i mitt knä och vill krypa innanför skinnet. Och klockhelvetet är bara 07.36!! 

 

Snälla, skynda hem. Jag blir galen."

 

Låt mig beskriva hur det har varit de senaste dagarna och nätterna. Det blir en lång och ingående beskrivning om hur mycket Julian kräver just nu, hur han liksom hellre vill sova små korta stunder och ofta, hur tiden när Julian sover utnyttjats till max för att middagen ska vara klar när Jacklin kommer hem, pyjamasar som handtvättats för att de blivit nerkräkta ytterligare en gång, liksom mina egna kläder. Icke att förglömma alla de regniga promenaderna för att komma utanför dessa väggar, i lagom tid innan det är dags att hämta Jacklin på förskolan, med förhoppning om att han ska sova lite längre än 20 minuter. Besvikelsen och uppgivenheten när jag upptäcker att han ligger och blinkar med sina stjärnögon efter 20 minuter exakt och jag ser på klockan att jag gått hemifrån i det tidigaste laget så att jag får strosa runt med vagnen lite överallt och ingenstans i nästan en timme för att det är mindre energikrävande än att gå hem och klä av för att sedan klä på och gå ut igen. Han är lugnare i vagnen. Och nätterna fylls av uppstigning för att stoppa i nappen som ramlat ur och iväg, ledsen Jacklin som drömt mardrömmar och väcker Julian med sin gråt så att jag får börja om från början med dem båda två. Matning. Fantasier om att få sova i hela 9 timmar om jag går och lägger mig vid 19.30, och ganska snabbt inser att det är bara att glömma. Godmorgon klockan 04 i vanlig ordning, och idag när Jacklin är hemma från förskolan vaknade hon samtidigt som sin lillebror och började dagen med att släpa ut täcket till soffan och gnälla över att jag tänt lampor för hon "är trött".

 

Men jag orkar nog inte det idag. Jag lägger en extra skopa kaffe i bryggen och hoppas att det ger mig den energi som jag behöver för att hålla barnen i schack idag. Ikväll kommer pappan hem. Vid 19 är han säkert hemma, och då sover jag garanterat.

Klockan är 06.05 och jag har varit vaken i ungefär två timmar redan.

 

Idag blir Julian 24 veckor gammal, och han är i ett ganska gnälligt och otåligt tillstånd. Först anklagade jag vaccinationssprutorna men det gick nog faktiskt över efter 3 dagar som BVC-sköterskan sa. Då var det ynklighet OCH gnällighet och otålighet. Ynkligheten har försvunnit, men det andra finns kvar. Han kräver lite mer än att sitta i babysitter och glo eller ligga i babygymmet och sprattla. Han vill lära sig krypa nu, och han vill ha leksaken som ligger precis utanför hans räckhåll. Lite svårt att komma till ro också så de senaste dagarnas snabba tåhävningar, som är det enda sättet att vagga honom till sömns, har gett mig svår träningsvärk. Positivt på sitt sätt i och för sig.

 

Av någon anledning googlade jag lite på utvecklingssprång och bland de första träffarna jag fick upp var blogginlägg där desperata mammor gjort likadant som mig, googlat på vad som är "fel" på deras barn, på gränsen till 24 veckor gamla! Vi har varit med om det här en gång tidigare, Jacklin hade ett konstant utvecklingssprång under hela det första året! Så vi vet ju att det inte är något fel på Julian, eller oss som inte verkar kunna tillfredsställa hans behov just nu. Han håller på att bli stor, och jag är så spänd på att få veta vad han lärt sig den här gången. Krypet kanske äntligen lossnar? Spännande!

 

Att han vill göra morgon och upp och härja redan klockan 04 är tydligen också en gemensam grej som Julian har med de andra bloggbarnen. Och för att härda ut och inte domna bort totalt i trötthet så går jag och lägger mig samtidigt som jag nattar Jacklin, vid 19.

 

God morgon.

I fredags när Julian fick sina sprutor sa jag till BVC-sköterskan att pappan skulle fara bort på affärsresa hela den här veckan och att det betyder att jag ensam skulle få ta hand om vaccinationsorolig och sjuk Julian, och Jacklin förstås. Hon sa att alla eventuella biverkningar ska ha gått över innan han åker iväg. Må så vara, den här helgen har varit katastrofalt orolig! Gnäll, gnäll och åter gnäll. Sovit konstigt och varit upp och härjat redan klockan 04! Spunk!

 

Så nu har pappan farit alltså och det ska lugna ner sig med allt joll som Julian haft för sig. Jag hoppas verkligen att BVC-sköterskan har rätt.