Lillebror Julian

I morgon är det Valborg. Förra årets Valborg tog vi med oss den nyblivna storasystern och den 12 dagar gamla lillebrorsan ut för att titta på majbrasa och träffa vänner. Jag tror att jag fortfarande kämpade med en amning som inte fungerade och jag var otroligt vimsig, trött, panikslagen, skräckslagen. En tvåårig lilltjej som behövde väldigt mycket uppmärksamhet, men som inte kunde få det av sin mamma. En liten liten kille som bara sov och åt och jag var den som hade ansvaret för att han skulle överleva.

 

Första tiden med Jacklin är ett enda luddigt minne, första tiden med Julian minns jag klarare. Kanske tack vare att jag fick hjälp mot min förlossningsdepression den här gången. Då vid Valborg hade jag börjat medicinera men effekten hade inte trätt in ännu. Bäbisen i vagnen var ännu en främling för mig. Till och med jag var en främling för mig själv. Hela min kropp skrek efter att få styra stegen hemåt. Jag ville kura ihop mig i soffan och bara ruttna bort. Inte socialisera med folk som jag trodde såg på mig att jag var helt psyko. Paranoid.

Och det dåliga samvetet högg mig i magen konstant. Min psykolog fick mig att säga högt: Jag duger. Mitt hjärta höll fingrarna i kors och blåljög tanten rakt upp i ansiktet.

 

Idag är allt annorlunda. Idag tackar jag livet varje dag, jag vill leva. Mina barn är det ljuvligaste som finns. Jag känner att jag räcker till för dem båda även om jag räknar minuterna tills pappan kommer hem när jag är ensam med dem. Jag har fortfarande dåligt samvete, nästan dagligen, men det fräter inte upp mig inifrån. Jag vet att jag duger och jag tror på det själv.

 

Jag älskar mina barn otroligt högt och ångrar inte att jag utsatte mig för den mentala omställningen. Ju mer tid jag lägger mellan mitt jag då och mitt jag idag känner jag dock att jag aldrig mer vill tillbaka dit.

 

Gud vad han river i allt! Precis allt ska hans nyfikna fingrar klösa, riva och dra i. Hur ska det bli när han kan klättra...

 

Julian är på språng HELA tiden. Kan inte sitta stilla mer än ett par sekunder åt gången, han vill att det ska hända saker konstant. Sitta i knät och gosa går bara om han känner sig sjuk och hängig. Foton blir bara sudd för han är så rörlig.

När han ska äta måste han bli distraherad med en leksak eller nåt annat superintressant så att han äter på automatik, annars åker allt ut igen med ett enda stort pruttljud. Att han nu inser att vi andra äter med bestick gör inte matstunden mer kontrollerad. Han vill också ha något att äta med, men det går ju sådär. Det blir bara ännu svårare att få i honom av plockmaten och det blir gegg och mat fulla golvet.

 

Mitt tålamod med matsöl är visserligen lite större nu än det var när Jacklin var pyttis, men Julian får inte sitta någon längre stund med bestickträningen. Det får vara hur utvecklande det vill, jag vill ha struktur och rutin på saker, så det slutar oftast med att jag sitter där och viftar med en bil/visp/dingelleksak och vevar i gossen slätmixad burkmat, som är det enda han äter nu. Tänder på G tror jag...

 

Idag har vi Jacklin hemma som underhåller oss också. Hon är feberfri och pigg, men i helgen har hon haft både hög feber och ont i båda öronen. Hon har aldrig haft öroninflammation, men efter förra förkylningen som var helt kopiöst jobbig så kommer öronvärk inte som någon större överraskning.

Julian fyller 1 år idag!

Jag och Jacklin gick in och sjöng "Ja må han leva" i morse och väckte egentligen bara pappan för Julian var redan vaken och satt upp i sin säng när vi klev in. Pappan hade tagit natten med Julian, näsdroppar och omnattning i evigheters evigheter. Vaccination och förkylning är inte att leka med.

 

Paket fick han direkt på morgonen förstås. Bland annat en stor lastbil som genast blev hans favorit. Jacklin fick lite presenter hon med, så det inte skulle bli gnäll för att det var orättvist att bara han skulle få presenter.

 

 

 

 

 

Efter gårdagens gnäll, gråt och feber trodde jag att de värsta biverkningarna med vaccinationerna skulle lugna ner sig. Ack så fel jag hade. Julian har varit så skör och lättgråten idag, så nergråten och snorig att det gått att vrida ur honom nästan. Stackarn har ont i benen lite då och då, men försöker att gå så gott han kan. Svårt att sova, gnäller, gråter, klänger, varm. Lille vännen. Inte ens Alvedon hjälpte. 

Ladda nosen med näsdroppar nu ikväll och så håller vi tummarna att han får ordentligt med sömn inatt åtminstone och att han vaknar pigg och glad imorgon, på sin 1-årsdag!

 

Det är 1-årskontroll på BVC för Julian idag.

För det första. OMG 1 år? 1 ÅR!??!?!?!?! 1 månad känns mer trovärdigt. Vår lilla, lilla lillebror. 

Han springer ju i och för sig för fullt här hemma, vinkar hejdå och säger "EJDAA", kan hämta saker vid uppmaning (en boll hittills, hehe). Så han är väl 1 år, bara det att det är lite svårt att få in i min tjocka mammaskalle. Det har gått alldeles för fort och smidigt för att det ska vara sant egentligen.

 

Det ska stickas in en nål i min lille pojks lår idag också. Två kanske till och med. Men han har lite temp, 37,8, så vi får se om just den biten skjuts upp till en annan dag då han är helt frisk. Men mätas och vägas ska han i alla fall få göra. 

 

Fortsättning följer...

 

Den blonda och mycket charmerande vikingabäbisen är idag 80 cm lång, väger 12,29 kg och mäter 49,5 cm runt huvudet. Han följer kurvan superbra. 

Efter en liten observation av hans allmäntillstånd och en hand på hans panna för att känna om han var varm bestämdes det att de sista smärtsamma sprutorna skulle ges till honom. 

Usch, första sprutan gjorde ont så han började gråta. Den andra sprutan var helt fruktansvärd. Han hulkade bra länge och klamrade sig fast vid mig en lång stund medan jag strök honom över håret och ryggen. Åh vad mitt hjärta blödde. Men nu är det färdigt med sprutor som gör sådär ont, det lovade BVC-sköterskan.

 

Idag är väl vädret inte så härligt som det hade kunnat vara, det regnar och är grått. Men igår strålade solen med full styrka! Efter några dagars sjukdom var en sväng i soldränkt lekpark precis vad vi behövde.

Jacklin ville inte gå hem, inte ens hallon och kesella, hennes favorit-mellis, lockade. Julian satt i vagnen och såg mer än nöjd ut över att ha fått krafsa i blöt sand och mumsat på en äcklig pinne. Bådar gott inför sommarens långledighet.

 

Sandlådepremiär för Julian och Jacklin visade sina sandkaketårteskills

 

 

Julian har haft en lång, lång tofs mitt uppe på huvudet och det har lockat sig över öronen. Det tjocka krullet i nacken ska vi inte ens tala om. Jag älskar långt och lockigt hår på barn, kille som tjej, men hår som aldrig blivit klippt är lite fjösigt allra längst ut på toppen. Stilen blir lätt trollunge.

Julian fyller 1 år på torsdag, stora grabben, och jag tyckte det kunde vara dags att klippa av det längsta och fjösigaste. Och guuuuud sig förbarme vad stilig han blev! Mycket tack vare att han satt stilla hela tiden och lekte med min nyckelknippa. Han brydde sig inte ens när de små ljusa hårstråna föll ner i hans ansikte. Han är så obekymrad vår lilla kille.

 

 

Andra dagen i rad som Jacklin har feber och är hemma från förskolan. Ju äldre hon blir, desto bättre tacklar hon att bli lite krasslig, otroligt egentligen. Inget gnäll, inget bärande, inget pjåsk. Men det är klart att hon måste få skämmas bort lite när hon känner sig dålig. Hostan däremot är hemsk. Nästan så jag börjar fundera på om hon lider av förkylningsastma, men det har man väl dygnet runt i så fall, inte bara när man ligger ner och ska sova?

 

Förkylning med kraftig hosta är en dålig kombination med syskon som delar rum. Inte för att Julian vaknat av det ännu, men det känns som att det är bara en tidsfråga. 

 

Så här ser nätterna ut nu. Antingen nattas Julian först och då leker vi lite stillsamt med Jacklin ute i vardagsrummet. Sedan nattas hon under tystnad, ingen bokläsning, ingen sång, ingenting, för att Julian inte ska vakna. Jacklin brukar kunna vara tyst och somnar rätt fort.

Annars finns också möjligheten att båda barnen nattas samtidigt. Julian får sin flaska ersättning medan Jacklin ligger i sin säng och försöker somna. Ofta är det Jacklin som somnar först, ensam i sin säng, och Julian ligger och fnissar och leker en stund till innan han tvingas somna i famnen (funkar bara för mamman) eller hinner tröttna på leken och somnar själv i sin säng (funkar bara för pappan). 

Under natten vaknar Jacklin och lägger sig i vår säng. Jag eller pappan hoppar över och sover i Jacklins säng.

 

Ett enda stort omysigt meck alltså.

 

Så idag, mellan feberattacker, nattningar och matningar har jag hivat över Julians säng till vårt rum igen. Jacklin jublade. Faktiskt jag med. Nu kan vi äntligen läsa godnattsaga i hennes säng igen, och alla leksakerna är till hennes förfogande fastän Julian gått och lagt sig.

 

Drömmer om när båda barnen har ett varsitt rum, det är det ultimata.

Jag har så mycket pirr i magen så det är något helt hemskt! Pappan också som det verkar, för jag kan knappt yppa något om det så får han något panikartat i blicken, för det finns ju en risk att allt går i stöpet.

 

Han har ett nytt uppdrag på gång och nu har anställningsutredningen dragit ut på tiden så att till och med jag har börjat få magpirr.

 

Det här jobbet skulle innebära att vi kanske har råd att köpa något eget! 

 

Vi är fortfarande i spekulationsstadiet och det är mycket nackdelar och fördelar som väger mot varandra. Vill vi riva upp Jacklin från förskolan som hon trivs så bra på och ställa oss i ny kö med båda barnen? Vill vi verkligen ha något eget här i Stockholm när åtminstone jag tror att vi kommer att vilja flytta uppöver inom några år? Kan vi nöja oss med att bo kvar i lägenheten vi har nu i ytterligare några år innan den potentiella flytten uppöver blir av?

 

Det nya jobbet innebär kanske ingen förändring alls för vi har det tillräckligt bra som det är nu, men det är ändå pirrigt!

 

Så här ungefär ett dygn efter sovrumsswitchen kan man kanske göra en liten summering över hur det har gått.

 

Jacklin tyckte det blev jättefint och mysigt i hennes rum, och tyckte det skulle bli jättekul att ha Julian i samma rum som henne. Hon sa att hon nu slapp känna sig ensam i sitt rum och nu kunde hon börja natta Julian. Haha! Sötfis!

 

Hur natten avlöpte: Julian nattades i det nya rummet, sedan Jacklin. Några timmar senare väcktes jag av en brölande Julian som verkade känna sig vilse. Jacklin kom springande för att tala om att Julian var ledsen, och rejset var igång.

In med nappen, vagga sängen, viska åt Jacklin att sluta gnälla och sparka i väggen så Julian kunde somna nångång. Lägga mig bredvid Jacklin i hennes säng och klappa lite på henne, kliva upp och vagga sängen igen, lägga mig bredvid Jacklin.

Jacklin sov, Julian sov, jag tassade tillbaka till vårt rum.

En liten stund senare kom Jacklin och la sig bredvid mig i vår säng och där låg hon och sparkade på mig tills hon bestämt sig för att hon inte orkade sova mer, kl. 06.30 cirka. Julian sov fortfarande. Jacklin gick in och väckte Julian kl. 07. Good morning.

 

Kände inatt att allt kanske blev kaos, barnen som stör varandra och en galen mamma eller pappa som nattar om och nattar om och nattar om. Men de måste ju få vänja sig också. Och faktiskt måste jag säga att för att vara den första natten gick det ju ganska bra. 

 

Idag har jag gjort något som kanske blir tokigt, men jag måste ändå prova och se hur det går. Jag har ställt in Julians spjälsäng inne i Jacklins rum så från och med idag delar de rum.

Det blev väldigt mysigt därinne nu, och när Julian gått och lagt sig är det mer fritt fram för skratt och lek med Jacklin här ute i vardagsrummet. Hittills har det blivit mycket hyssjande för att Julian inte ska vakna.

 

Han sover middag där inne just nu. Han känner nog att han är i himlen med alla leksakerna omkring sig.

 

Spännande!