Lillebror Julian

Än så är det vinter. Eller är det det? Vi drar in massvis med grus med vagnen, Jacklins overall och vinterkängor är supergrusiga efter en dag på förskolan. Det fick gärna bli ännu mer vår och sommar så vi slapp gruset, trots att Julian blir fullkomligt galen av förtjusning när dammsugarn åker fram varje dag. Han älskar dammsugaren! Förresten, vår är väl oftast kladdigt grus, då drar vi nog in ännu mer grus än nu. Tänk, jag nästan hör hur Julian jublar i sömnen av bara tanken. "Mellis" fulla hallgolvet och så dammsugaren som kanske måste stå framme jämt.

 

Idag är det vinterspelen på förskolan. Lite aktiviteter ute som barnen får pröva på om de vill. Tror det berodde på om en viss förskolepedagog var frisk nu eller inte, det är han som brukar dra igång sånt här. Kul tycker jag, och säkerligen barnen! Ut med ungarna bara! Det får vara hur mycket grus på kläderna och skorna det vill bara de är ute och fångar upp de här viktiga solstrålarna som äntligen visar sig! Minskar sjukdomstillfällena så är det också en bonus.

 

Jag är en sån där konstig jäkel som blir vårdeprimerad. Vill ligga inne i sängen med täcket över huvudet och ha drällvis med godis och annat sött och onyttigt äckelpäckel omkring mig så att det i princip bara är att sträcka ut handen ur mitt ide och grabba tag i en tårtbit. Trött blir jag också, har jättesvårt att kliva upp på morgonen, jag som är morgonmänniska i vanliga fall.

 

Men den här våren ska bli annorlunda, det har jag bestämt! Jag nallar vuxendos av Julians D-droppar, äter L-Argiplex och ska banne mig vara ute och suga i mig solljuset jag också! Att ha ett barn som gärna sover middag i vagnen är en fördel såna här gånger.

 

Har hört ryktesvägen att det ska bli kallgrader igen snart, men det sket jag i och städade undan alla vinterhalsdukar och plockade fram vår- och sommarsjalarna istället. Vinterjackorna skulle också behöva läggas undan. Av alla som hänger på klädställningen så använder jag högt två jackor, kanske tre. Jag vill byta ut det mot vårjackor och mysiga koftor som jag faktiskt använder.

 

Och barnens täckoveraller! Dem vill jag nästan slänga in i öppna spisen och elda upp. Jag sa nästan.

Han fingrar på modemet, alla knappar han ser, drar i gardinerna, äter upp allt papper och all kartong som ligger i pappersinsamlingen, vill bra gärna stoppa toaborsten i mun, grabba tag i fjärrkontrollerna och MIN MOBIL och dränka dem med dreggel. Lyfta på pappans hantelvikter och rulla tunga hantlar på golvet (!) Smaka på allt, riva i allt.

 

"AJJABAJJA" och "NEJ" får honom bara att flina och fortsätta busa.

 

Vi är helt övertygade om att vi har en illbatting till son som kommer ställa till med mycket oreda framöver. Jacklin har alltid varit en skötsam tjej. Allt med barnen har ju varit som Yin och Yang, samma lika med det här med att utforska världens/vara nyfiken. 

 

 

 

Vilken helg vi har varit med om!

I fredags kom barnens moster Susanne och kusin Joel på besök. Jag och barnen åkte in till centralen och mötte dem vid tåget. Det var ett kärt återseende för vi har inte setts sedan i julas.

Lek, stim, härj, och så var det lördag. På lördagen var det bestämt att jag och pappan skulle ta in på hotell och sova borta en natt medans Susanne och Joel passade barnen. 

Nervösknip i magen, en och annan dåligt-samvete-tår och tafatthet när vi plötsligt var bara Anna-Karin och Janne. Bara vi. Inga barn.

 

Vi hade bokat in oss på Radisson Blu Strand Hotell, vid Nybrokajen. Ett superiorrum med utsikt över hamnen. Efter en varsin french hotdog och coca cola checkade vi in, närapå prick 14.00. 

Vi fick veta att rummet hade blivit uppgraderat till en svit. Tackar tackar ja!

 

Och vilket rum sen! En gigantisk dubbelsäng med ett helt berg av kuddar. Vardagsrum med soffa och skrivbord och sånt. Platt-teve i både sovrummet och vardagsrummet. Superfin utsikt över vattnet. Badrum med golvvärme och badkar.

 

 

 

Det första vi gjorde var att öppna en flaska bubbel och hoppade i plurret. Badkaret alltså. 

 

Efter att ha softat i den supermjuka och fluffiga sängen en bra stund, tittat på Christer Sandelin på tv, sippat på vin och ätit geléhallon som var vår VIP-gåva...

 

 

 

 

 

 

 

...gjorde vi oss i ordning för att inmundiga middag på Fridays.

 

Förrätt - Chili och limeindränkta svingoda chickenwings.

Varmrätt - Burgare såklart.

Efterrätt - Glassdrinkar.

 

Mätt var bara förnamnet! En promenad gjorde gott, vi satte oss vid en bänk vid hamnen mittemot hotellet och försökte räkna ut vilket som var vårat rum och hittade det till slut. Fjärde våningen, i torndelen, tre upplysta fönster. Precis under den fläskiga balkongen.

 

 

Vi somnade runt 21. Trötta småbarnsföräldrar va? Men inte kunde jag sova bra för det. Kuddarna var för mjuka, täcket för varmt. Madrassen var för mjuk. Andra gäster hördes. Jag kunde bara inte slappna av! Jag tittade på klockan flera gånger och tänkte: Undrar om Julian är vaken nu. Hoppas Jacklin sover gott.

 

Hotellfrukosten var efterlängtad och supergod! Men när jag befann mig på den sidan dygnet då jag skulle åka hem till mina fina barn igen kände jag bara ett stort hål i magen och jag visste att det inte skulle fyllas förrän jag var hemma igen. Mentalt var jag redan halvvägs hemma. Efter en promenad i Kungsträdgården och lite snabb shopping åkte vi därför hemåt och möttes i dörren av...

 

...total tystnad. De var ute någonstans, så vi pysslade på med packningen och disk, men till slut kom de hem igen. 

 

KRAMKALAS!!

 

Härligt att få komma bort lite och känna distans till allting. Jag och Janne är inte direkt bortskämda med ensamtid med varann, och jag ångrar inte en sekund att vi åkte iväg, men jag trivs nog bäst hemma ändå. Hönsmamman.

 

Jacklin har varit på sitt första tandläkarbesök idag.

Hon fick hoppa upp i tandläkarstolen som kunde hissas upp och ner och fällas bakåt till liggande läge. Jacklin var återigen tystlåten men allt gick superbra! Hon gapade stort när tandläkaren sa till, och tänderna såg jättefina ut och var i precis rätt antal. 

 

Efter att tänderna räknats och bettet kollats fick Jacklin hoppa ner från stolen och välja en tandborste och leksak. 

 

En rosa tandborste blev det, och en ring och någon slags kossa med vridbart huvud.

 

Mamman flinade såklart som ett fån under hela besöket. En typisk stolt förälder.

 

3-årskontrollen var det ja. Den gick ju hur bra som helst, vi hade inte väntat oss något annat heller. Att hon i början viskade det tystaste hon kunde när BVC-tanten frågade något är helt normalt. Vem blir inte lite spak när en konstig tant ställer jättekonstiga frågor och ställer JA och NEJ frågor när talet ska kontrolleras? Jacklin tittade på mig med frågande blick flera gånger. Och jag kände för att skaka på huvudet som att hålla med henne att tanten var lite knäpp, men det kunde jag ju förstås inte göra. 

Men det är inte första gången en "främmande" människa inte har riktig koll på hur man pratar med min superspeciella och smarta dotter. Man behöver inte prata med henne som till ett barn, bara man är tydlig med vad det är man vill få fram. Hon kan inte veta vad du vill om du tänker en sak och säger en annan.

 

Som till exempel: Vad kan man göra med en boll?
Det finns ju liksom inte bara ett rätt svar på det. Du kan spela med den, rulla, kasta, passa, leka, sparka.

 

Eller: Vad kan man ha på fötterna?

Jacklin benämner inte skor bara som skor, utan delar in dem i olika kategorier också; sandaler, tofflor, klackskor, träningsskor. 

 

Kanske är det så att hon ligger lite i förväg på just det, ordförståelse och kategorisering. 

 

Vid 3-årskontrollen brukar barnet få rita en gubbe, men där gick det inte lika bra. Men om någon skulle säga till dig; Kan du rita en rund ring? Eller flera ringar, vad du vill. På det här pappret kanske, eller nej du får ett nytt papper. Här är pennan. 

 

Skulle du fatta att du skulle rita en gubbe då?

 

Nä, trodde väl det.

Jag är helt hopplöst förälskad i den här tjejen! Min allvarsamma, tankfulla, kärleksfulla, busiga, lillgamla, bestämda lilla dam.

 

 

 

Läkarbesök på BVC imorse, på Alla hjärtans dag och allt. 10-månaders kontroll och Julian fick klappa ihop två klossar och bli klämd på pungen. Allt var bra, han verkar utvecklas normalt eftersom han förstår några ord, står upp och går längs möbler och har ett excellent pincettgrepp. Inte så konstigt med tanke på att han är efter storasyster som en svans och sträcker sig efter henne när hon sitter i soffan, ligger i sängen, ja överallt där hon försöker komma undan honom. Och "NEJ" och "AJJABAJJA" förstår han utmärkt, det får han höra hela dagarna. Pincettgreppet övar han på i smyg, pekar i sig småsten som ligger på golvet i hallen när vi har slarvat med dammsugningen. 

 

Vid 10 månaders ålder väger Julian nu 11,3 kg, är 76 cm lång och mäter 49 cm runt huvudet.

 

Hans kurvor är sjyssta! Kolla!

 

Morgonen den 8:e feb. Jag och Julian var uppe och morgonstökade i vardagsrummet. Jacklin hade smugit sig in i vårt rum på morgonkvisten och sov djupt i den stora sängen, trots att pappan hade gått över till henne och nattat om och fortfarande låg kvar där och sov. För ovanlighetens skull fortsatte den lättväckta tjejen sova fastän jag och Julian klivit upp, perfekt! Att väcka födelsedagsbarnet med skönsång är ju hela grejen med att fylla år!

 

Ja må hon leva och paketöppning i sängen. Men sedan blev det en segdragen dag med trötta föräldrar och trötta barn. Den här förkylningen/influensan har slagit hårt på oss. Men glasstårta med ljus blev det i alla fall! Och god mat. Och massa pyssel, lek och kramar.

 

Riktigt kalas hölls idag. Mormor, morfar och moster Nina kom och vi festade på smörgåstårta, prinsesstårta, bullar och kakor. Nersköljt med Champis och Festis.

Paket, lek, bus, skratt, kramar och oändlig kärlek.

 

Nu är vi trötta igen, men glada!

 

Tänk att hon blivit 3 år, vår gotjej.

 

Pappan har alldeles nyss kommit ut från Jacklins rum efter att ha nattat henne. Innan vi sa god natt sa jag till henne att imorgon väcker vi henne med att sjunga Ja må hon leva och ger henne present.

 

Sitter och läser blogginläggen från Jackiebloggen om förlossningen jag genomled för exakt 3 år sedan, och minns. Jag har hunnit glömma mycket märker jag, så jag är väldigt glad över att jag skrivit ner allting så att jag kan liksom färdas tillbaka i tiden och uppleva det igen.

 

För exakt 3 år sedan hade ryggbedövningen precis kickat in, och efter att redan ha avverkat 16 timmar med värkar var det en efterlängtad bortdomnande känsla. Jag anade aldrig då att det skulle dröja nästan 10 timmar till innan vår härliga tjej fick skåda dagens ljus.

 

 

 

 

 

 

 

Del 7 

 

 

Det är nu lite mer än en vecka sedan pappan blev sjuk, och exakt en vecka sedan jag och Julian insjuknade i den här evighetssjukan. Och än verkar det inte vara över. Pappan är sjuk. Jag är sjuk. Julian är sjuk. Och Jacklin är också sjuk. Eftersom Jacklin insjuknade för bara två dagar sedan har vi räknat med att hon kommer vara sjuk resten av veckan också.

 

Det verkar åtminstone ha vänt för pappan och mig, vi har mest hosta nu, och Julian verkar vara på bättringsvägen, även om han fick en febertopp inatt efter en helt feberfri och pigg dag.

 

Men jag undrar så vad det är för slags sjuka vi har egentligen, för det är både feber som Alvedon inte hjälper mot, jätterosslig och ihållande hosta, ont i kroppen, och barnen har kräkts. Är det någon slags influensa? Det känns inte som en vanlig förkylning, och kräksjuka är det nog inte.

 

Vi håller tummarna så att de blir blå att vi alla har tillfrisknat tills på fredag, åtminstone Jacklin, hon fyller år då. Och på lördag kommer ju mormor, morfar och moster Nina för att gratta henne!

Februari kallas lite ironiskt för Vabruari pga alla sjukdomar som härjar bland barnfamiljer. Lite lustigt är det ju att vi just den 1:a februari är mitt uppe i världens förkylning med både febertoppar, evighetssnor och hosta. Konstigt nog har Jacklin klarat sig, men hon är väl näst på tur, trots att det gått hela 4 dagar sedan pappan insjuknade, först av alla.

Av bekvämlighets skull har hon ändå varit hemma från förskolan varje dag förutom i måndags. Klart hon vill vara hemma när det bjuds både Emil i Lönneberga, Madicken på Junibacken, Pippi Långstrump, leka "badhus" i badrummet, bakning av pizza, kalaskortspyssel, matlagning och handling på tu man hand med mamma.

Julian spränger många vallar när det gäller tillväxten. Han är en kluns med goa lår och mjukt hull som gör att fingrarna liksom sjunker in när man håller i honom. Han har nu dessutom gått förbi Jacklin i blöjstorlek. Jag vet att det inte går att jämföra en 3-åring med en 9-månaders, Jacklin har ju blivit av med allt sitt hull och är en lång och spenslig tjej. Hennes 15-nånting-kg sitter annorlunda än Julians 12 kg. Jacklins nattblöjor är Liberos Up&Go strl 5, den största blöjan hon hittills haft. Den är något mindre än de "vanliga blöjorna i strl 5 och de kunde Julian ha i två veckor lite drygt, sen upplevde jag att de var för små för att nå runt den knubbiga magen och sitta bra runt benen. Då hade vi precis bytt från 4:an.

Så från och med idag kör vi 6:or och höjer på ögonbrynen varje gång vi vecklar ut blöjan vid byte och förundras över hur stor den är! Vad stor kille vi har! Wow!