Lillebror Julian

Ä DÄ

DÄ

DA

PAP

MAMAM

NENE

TITT

Diverse pruttljud och sånt

 

Det är lite av ljuden som Julian åstadkommer nu, och det är så häftigt att höra honom prova prata!

 

Klappa händerna kan han också göra, ännu bättre än det som visas i klippet nedan som är en vecka gammalt. Där har han precis lärt sig föra ihop händerna och numer blir det till och med ett klappande ljud för att han spretar med fingrarna och låter handflatorna mötas.

 

Det går fort nu!

 

 

 

Han är en riktig liten mysis den här Julian! 

 

  

Jag flyttar om tavlor, byter ut lampor, möblerar om, byter gardiner, fixar, donar, pysslar, förbättrar men är ändå inte riktigt nöjd. Allt det här är ju tydliga tecken på att man är rastlös och vill ha förändring. Tankarna på att Julian ganska snart ska ha eget rum och stor säng precis som Jacklin gör det hela ännu lite olustigare. Vi har inte plats. 

Julian har äntligen kommit så mycket ikapp sin storasyster att de kan leka tillsammans med enbart lite lagom tillsyn, han sitter ju helt själv och tar sig dit han vill. Jacklin är så försiktig med sin lillebror (när hon vill) och de har så himla roligt ihop!

Det är en fördel att Julian verkar vara en tålig kille, för när syrran är med och leker blir det ju en och annan vurpa, även om det inte är meningen.

 

Vi känner lättnad när vi nu ser att det var ett bra beslut att skaffa ett syskon till Jacklin.

 

Syskonkärlek

 

Idag vid lunch fick Julian träna på pincettgreppet genom att peta i sig ärtor och mumsa på minibroccolibuketter. Han har ju talang! Att se den lille pöjken tugga och jobba med sin pyttiga mun för att få i sig mat i bitar är en fröjd. Han är inte lika kräsen gällande maten som Jacklin var när hon var liten. Vi avslutade matkalaset med mjölk i pipmugg och lyckan var gjord.

Nu sover han gott, och jag hoppas han sover en längre stund för idag är jag trött. 4 timmar har jag sovit inatt på ett ungefär, och mina ögon hänger i nivå med fotknölarna. Typiskt att man är uppe sent kvällen innan man ska vara ensam med båda barnen. Men är huvudet dumt...

Efter en timmes härj i stora sängen för att jag inte orkade kliva upp, somnade lille Julian på min arm. 

 

Jag och Jacklin tvättade håret på varandra.

 

Jacklin åt upp hela sin frukost bestående av två mackor, en halv banan, ett glas mjölk och två katrinplommon.

 

Pappan stannade hemma med Julian medans jag och Jacklin gick till förskolan själva, bara hon och jag. Vi höll varandra i händerna hela vägen.

 

Julian vinkade till pappan när han gick till jobbet.

Jo, det var ju det här med utvecklingen och sprången och allt det där. Under det första året genomgår barnet 7 utvecklingssprång och vid ett enda av dessa språng, det femte, är det markerat med en blixt och en förklaring om att det kan vara en stormig period.

Jo, jag tackar jag.

Det språnget trodde ju jag påbörjades lite tidigare än enligt schemat och att det därför innebar att vi skulle slippa det allra värsta precis under jul och nyår, som schemat utspådde. Så blev det såklart inte. Jäkelskapet började mycket riktigt i början på december, men höll på ända till början på januari, precis enligt schemat. Längre och jobbigare än "normalt". Yay.

 

Nu är det lugnare igen. Förhoppningsvis ända tills februari, då är det dags igen.

Hon vill ha välling, vill sitta i ens knä hela tiden, hålla handen, gråter för minsta lilla, pekar och grymtar mer än hon pratar och vill helst bli matad. Och vi kan inte göra så mycket mer än att göra det som känns bäst för henne, dvs ge henne oändligt med kärlek och omtanke.

 

Samtidigt har Julian blivit så stor att Jacklin kan leka med honom, och han älskar det! De kryper och jagar varandra och de båda tjuter av skratt.

 

Att få krypa runt på golvet och låta som en bäbis för att leka på Julians nivå, kan vara precis det Jacklin behöver just nu.

 

Kan hända att det bara var slumpen men det ska ändå dokumenteras tycker jag!

Nu ikväll när jag skulle natta Julian sa jag till Jacklin, som var helt klar för läggdags hon med, att istället för att sitta kvar uppe och titta på barnprogram kunde hon gå in i sitt rum och lägga sig i sängen och vänta där på att jag skulle natta klart Julian.

 

 Mysbelysning, välling i magen och trötthet gjorde sitt.

 

Ikväll har Jacklin för första gången någonsin själv gått och lagt sig i sin säng och somnat.

Relativt nyss hemkomna från Hälsingevistelsen och jag är lagomt mör i kroppen fastän tåget kom i tid och gick enligt tidtabell hela vägen. Mest mentalt trött skulle jag tro, det är jobbigt att bo uppi annat folk i flera veckor och under tiden dras med sjukdomar och den vanliga jul- och nyårshysterin. Nu andas jag UT! Det är superduperskönt att vara hemma igen. Pappan var i och för sig bara hem som hastigast för att komplettera sin packning och drog vidare till Husqvarna i jobbet, men två dagar allena med mina underbara kids är ju inte hela världen. Vi ska riva ner allt julpynt och spela musik och titta på Pippi Långstrump och leka med nya leksaker, och jaga varandra i kryplekar och förmodligen bara mysa runt i pyjamas i dagarna två. Vattenkrig kan också bli aktuellt, barna måste ju badas och då kan vi passa på att lattja. 

Inatt fick vi ge Jacklin Alvedon för hon badade i febersvett och hade frossa natten till idag, så hon har också blivit sjuk nu. Attsingen, men det är inte helt oväntat med tanke på att både jag och Julian är inne på vår andra vecka i sjukan.

 

 

Julian har lärt sig vinka och fick idag sin andra tand. Han kan även göra ett slags visselljud med munnen och säger AM till mig och ABB till pappan. FOFF vet vi inte vad det betyder.

 

 

Jag: Vad har man inne i huvet? Innanför skallbenet?

Jacklin: Knäck!

 

 

Jag: Åh vad jag är trött!

Jacklin: Det är ingen fara, vi är snart hemma.