Lillebror Julian

 

   

 

  

 

  

 

Det tog sin lilla tid att komma in i lunken med att vara själv hemma med båda barnen. Vi försöker hitta på saker varje dag, men man måste ha tråkiga dagar också. Både Jacklin och Julian behöver möjligheten att gå undan och leka själv i lugn och ro ibland.

 

Även om Julian är vildare än nånsin känns det som att vi vill bromsa tiden nu. Han är i en så mysig ålder och han är glad jämt. 

Hans personlighet blir allt tydligare. Rita och måla är han noll intresserad av, däremot sitta stilla och lyssna på saga. Läsa böcker själv och sjunga. När vi sjungit klart klappar han i händerna. Älskar sina bilar, lastbilar och traktor såklart, och trivs alldeles utmärkt i Jacklins rum. Har Jacklin gått över och lagt sig i vårt rum på morgonkvisten och Julian vaknar, somnar han ganska snabbt om i sin säng och sover tills han blir väckt av en morgonpigg storasyster vid 7-tiden.

Är inte ett dugg orolig för att han inte ska fixa 18-månaderskontrollen eftersom han är en stjärna på att stapla saker. 

 

Men han är dessvärre helt orädd när vi är ute, han kommer garanterat bli en sån där unge som ränner rakt ut i vägen och kastar sig med huvudet först in i farligheter.

 

Jacklin. Älskade goa fina stortjejen. Har kommit underfund med att den här 3-årsåldern är en fas där barnet inte kan få ihop det. Benen är för långa, likaså armarna. Hon tappar saker och balansen. Tappar hjärnan och kan inte kontrollera sina utbrott, tankar och funderingar. Det är viktigt att inte säga "Tappa inte det där nu", "Akta du ramlar", utan istället säga "Håll i tallriken/glaset ordentligt" och "Sätt dig ner på stolen". Annars är det som att be om olyckor.

 

Vissa dagar vaknar hon på ett strålande kärleksfullt humör och gör hjärtan med händerna och säger "Det betyder att jag älskar dig" och säger "Min bästa mamma. Världens bästa mamma".

När hon viskar i mitt öra: "Jag älskar dig jättejättemycket" då värker det i hjärtat på det allra ljuvligaste sätt.