Lillebror Julian

När Jacklin var liten, och fortfarande faktiskt, föredrog hon mig framför pappan när det gällde nattningen. Då skrek hon sig helt matt och somnade mycket motvilligt om det var så att pappan stod ut och inte lät mig ta över. Många gånger var det jag som erbjöd mig att ta över för att få slut på skriket. Vad är bäst liksom? Låta ungen skrika sig till sömns och hoppas att hon så småningom accepterar den andra föräldern eller låta den förälder som barnet föredrar alltid natta och därmed slippa de värsta protesterna?

 

Och så fick vi Julian.

Han har ju inte alltid varit så här, det är på senare tid. Han är fysiskt aktiv nu, han har inte tid att sova. Han vill busa. Och han vill ha något att säga till om.

 

Rollerna är ombytta kan man säga. Det är inte förrän nu jag inser hur knäckande det kan vara när barnet föredrar den ena föräldern. Vaddå, duger inte jag?

När jag ska natta honom går det till så här: Han får eventuellt en flarra ersättning, slumrar i famnen så bra, sen börjar det. Jag lägger ner honom i sängen. Han tvärvaknar. Han skriker inte, gnäller inte ens. Han ställer sig upp i sängen, flinar åt mig, pekar på mig med ett finger och skrattar. Och sen är det ett enda långt försök att få honom att somna. Vagga sängen, få honom att lägga sig ner, ta upp honom och vagga i famnen, lägga tillbaka i sängen, sitta bredvid sängen och låtsas sova, lägga mig på vår säng och låtsas sova. Ryta lite med sträng röst, bli asgarvad åt. Det är visst underhållning på hög nivå!

Någon gång har det gått att ha honom i famnen och vi har gosat tills han somnat, men oftast har det gått åt skogen och pappan får ta över. Då somnar han på 2 röda. Men typ då. 

 

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.