Lillebror Julian

År 2013 har varit en riktig berg-och-dal-bana. Härliga saker som hänt, lite mindre härliga saker, och riktigt fruktansvärda.

I dagsläget är det inte lika magvärkande som sist jag skrev. Vi har fått besked om att vi får bo kvar i lite mer än ett år till, så nytt boende och lån är något vi inte behöver lägga speciellt mycket energi på just nu. När man talar om wake-up-call är det nog det här man menar. Vi vet vad vi behöver göra och vi har fått lite extra tid på oss att göra det. En härlig sak.

 

Förskolan går jättebra för båda barnen. Verkligen toppenbra! Jacklin har kompisar som vill komma och hälsa på hos oss och Julian älskar all uppmärksamhet han får från de lite större barnen.

 

Gick bakåt lite i tiden i Jackiebloggen för att se om Julians nuvarnande beteende var något som vi fick dras med när Jacklin var i samma ålder, och javisst var det samma visa då. Det värsta har gått över, och nu ploppar det ut massa olika ord ur hans mun. Eller vad sägs om: DULLI MAU (gullig mau/katt), ETT TÅG, IE TATT (ingen/inte katt). Utvecklingssprång är en lite mindre härlig sak, men det ger så fin utdelning efteråt!

 

Det går fort nu. Livet rinner oss mellan fingrarna och vi har fullt upp med att uppleva det.

Jag har precis lämnat lillknarten och hans storasyster på förskolan och jag har en jobbig känsla i magen. Men jag måste erkänna att det kändes värre igår kväll när jag föreställde mig hur första lämningen skulle gå. Jag har inte gråtit, och jag tror inte jag kommer göra det heller.

Jag har varit på förskolan hela veckan. Varit med hela tiden. I både utelek, lunchätning och vila. Igår stannade vi heldag, dvs från 9 till 15. Det är de tiderna barnen ska fortsätta gå sen.

Idag ska jag hämta mina små när Julian har vaknat, om han lyckas somna. Jag har telefonen på uppvriden volym, det händer inte så ofta, utifall att de ringer och säger att jag bör komma och hålla Julian sällskap ytterligare en dag eller om vi ska avsluta dagen lite tidigare.

Julian har hittills varit lite gnällig när det närmat sig lunch och vila, och inte kunnat sitta speciellt stilla när han ska äta, men kanske det beror på att jag har varit där. Annars är han trygg i sig själv och har inte varit som ett klistermärke på mig när vi varit där. Han springer iväg och leker med bilar och i sandlådan, kör med skottkärra, står vid staketet och kollar på grävare. Sen har han stenkoll på vart Jacklin är och går fram till henne då och då för att "tanka" som de kallar det. "Tankat" har han såklart gjort hos mig med, men han verkar självständig och kommer nog fixa den här dagen galant.

 

Den jobbiga känslan i magen beror nog på mer än inskolningen. Det är mycket nu kan man säga. Vi har precis fått reda på att vi blivit uppsagda från lägenheten fr.o.m 31 dec. Ytterligare en flytt mitt i vintern alltså, och jag ryser av bara tanken. För det första har vi inget annat boende att flytta till än, och tankarna har gått i alla riktningar. Ska vi flytta upp till Ljusdal igen? Hur gör vi då med jobb? Då måste ju pappan säga upp sitt jobb som han precis fått klart och det vill vi inte! Har vi råd att köpa en lägenhet här i Sundbyberg? Hinner vi köpa och flytta in innan vi ska vara ute från vår lägenhet? Hur kan man som hyresvärd slänga ut en barnfamilj på gatan utan att ge åtminstone en liten hint om vad som händer, bortsett från de 3 månadernas uppsägningstid?

 

Så istället för att "bara" ha jobbsök och inskolning att tänka på har har det tillkommit låneansökan på flera miljoner, lägenhetsköp, utflytt och flyttstäd. Inte underligt att jag har ont i magen.

 

 

 

   

 

  

 

  

 

Det tog sin lilla tid att komma in i lunken med att vara själv hemma med båda barnen. Vi försöker hitta på saker varje dag, men man måste ha tråkiga dagar också. Både Jacklin och Julian behöver möjligheten att gå undan och leka själv i lugn och ro ibland.

 

Även om Julian är vildare än nånsin känns det som att vi vill bromsa tiden nu. Han är i en så mysig ålder och han är glad jämt. 

Hans personlighet blir allt tydligare. Rita och måla är han noll intresserad av, däremot sitta stilla och lyssna på saga. Läsa böcker själv och sjunga. När vi sjungit klart klappar han i händerna. Älskar sina bilar, lastbilar och traktor såklart, och trivs alldeles utmärkt i Jacklins rum. Har Jacklin gått över och lagt sig i vårt rum på morgonkvisten och Julian vaknar, somnar han ganska snabbt om i sin säng och sover tills han blir väckt av en morgonpigg storasyster vid 7-tiden.

Är inte ett dugg orolig för att han inte ska fixa 18-månaderskontrollen eftersom han är en stjärna på att stapla saker. 

 

Men han är dessvärre helt orädd när vi är ute, han kommer garanterat bli en sån där unge som ränner rakt ut i vägen och kastar sig med huvudet först in i farligheter.

 

Jacklin. Älskade goa fina stortjejen. Har kommit underfund med att den här 3-årsåldern är en fas där barnet inte kan få ihop det. Benen är för långa, likaså armarna. Hon tappar saker och balansen. Tappar hjärnan och kan inte kontrollera sina utbrott, tankar och funderingar. Det är viktigt att inte säga "Tappa inte det där nu", "Akta du ramlar", utan istället säga "Håll i tallriken/glaset ordentligt" och "Sätt dig ner på stolen". Annars är det som att be om olyckor.

 

Vissa dagar vaknar hon på ett strålande kärleksfullt humör och gör hjärtan med händerna och säger "Det betyder att jag älskar dig" och säger "Min bästa mamma. Världens bästa mamma".

När hon viskar i mitt öra: "Jag älskar dig jättejättemycket" då värker det i hjärtat på det allra ljuvligaste sätt.

 

Snabbstatus på Jacklin: Humör som en tonåring. Hungrig! Vuxit en rejäl bit på längden så nu börjar brallorna i strl 98 bli korta. Vill spara ut lång lugg. Gillar inte att duscha eller bada så mycket, men mutad med mammas rosa duschkräm går det an. Jättekonstigt egentligen, för när hon var mindre älskade hon att bada! Sliter alla leksaker ur händerna på Julian för att hon bestämmer att hon ska ha det. Älskar sin lillebror så mycket att hon tyckte att han skulle flytta in i hennes rum igen.

 

Snabbstatus på Julian: Klättrar upp överallt och tjuter av förtjusning när han kommer upp och kan hoppa i soffan med Jacklin. Kan sedan några dagar tillbaka även klättra ner med rumpan först som vi försökt lära honom. Har eventuellt en 5:e och en 6:e tand på väg. Reagerar på röd mat, även vattenmelon. Och banan. Och äpple. Och morot. Men inte hallon. Har slutat äta ersättning. Gillar Jacklins osötade rosa juice väldigt mycket så nu får han i sig rikliga mängder vätska, precis som han ska. Delar rum med Jacklin sedan några dagar tillbaka och verkar trivas toppenbra!

 

När Jacklin var liten, och fortfarande faktiskt, föredrog hon mig framför pappan när det gällde nattningen. Då skrek hon sig helt matt och somnade mycket motvilligt om det var så att pappan stod ut och inte lät mig ta över. Många gånger var det jag som erbjöd mig att ta över för att få slut på skriket. Vad är bäst liksom? Låta ungen skrika sig till sömns och hoppas att hon så småningom accepterar den andra föräldern eller låta den förälder som barnet föredrar alltid natta och därmed slippa de värsta protesterna?

 

Och så fick vi Julian.

Han har ju inte alltid varit så här, det är på senare tid. Han är fysiskt aktiv nu, han har inte tid att sova. Han vill busa. Och han vill ha något att säga till om.

 

Rollerna är ombytta kan man säga. Det är inte förrän nu jag inser hur knäckande det kan vara när barnet föredrar den ena föräldern. Vaddå, duger inte jag?

När jag ska natta honom går det till så här: Han får eventuellt en flarra ersättning, slumrar i famnen så bra, sen börjar det. Jag lägger ner honom i sängen. Han tvärvaknar. Han skriker inte, gnäller inte ens. Han ställer sig upp i sängen, flinar åt mig, pekar på mig med ett finger och skrattar. Och sen är det ett enda långt försök att få honom att somna. Vagga sängen, få honom att lägga sig ner, ta upp honom och vagga i famnen, lägga tillbaka i sängen, sitta bredvid sängen och låtsas sova, lägga mig på vår säng och låtsas sova. Ryta lite med sträng röst, bli asgarvad åt. Det är visst underhållning på hög nivå!

Någon gång har det gått att ha honom i famnen och vi har gosat tills han somnat, men oftast har det gått åt skogen och pappan får ta över. Då somnar han på 2 röda. Men typ då. 

 

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.

 

I morgon är det Valborg. Förra årets Valborg tog vi med oss den nyblivna storasystern och den 12 dagar gamla lillebrorsan ut för att titta på majbrasa och träffa vänner. Jag tror att jag fortfarande kämpade med en amning som inte fungerade och jag var otroligt vimsig, trött, panikslagen, skräckslagen. En tvåårig lilltjej som behövde väldigt mycket uppmärksamhet, men som inte kunde få det av sin mamma. En liten liten kille som bara sov och åt och jag var den som hade ansvaret för att han skulle överleva.

 

Första tiden med Jacklin är ett enda luddigt minne, första tiden med Julian minns jag klarare. Kanske tack vare att jag fick hjälp mot min förlossningsdepression den här gången. Då vid Valborg hade jag börjat medicinera men effekten hade inte trätt in ännu. Bäbisen i vagnen var ännu en främling för mig. Till och med jag var en främling för mig själv. Hela min kropp skrek efter att få styra stegen hemåt. Jag ville kura ihop mig i soffan och bara ruttna bort. Inte socialisera med folk som jag trodde såg på mig att jag var helt psyko. Paranoid.

Och det dåliga samvetet högg mig i magen konstant. Min psykolog fick mig att säga högt: Jag duger. Mitt hjärta höll fingrarna i kors och blåljög tanten rakt upp i ansiktet.

 

Idag är allt annorlunda. Idag tackar jag livet varje dag, jag vill leva. Mina barn är det ljuvligaste som finns. Jag känner att jag räcker till för dem båda även om jag räknar minuterna tills pappan kommer hem när jag är ensam med dem. Jag har fortfarande dåligt samvete, nästan dagligen, men det fräter inte upp mig inifrån. Jag vet att jag duger och jag tror på det själv.

 

Jag älskar mina barn otroligt högt och ångrar inte att jag utsatte mig för den mentala omställningen. Ju mer tid jag lägger mellan mitt jag då och mitt jag idag känner jag dock att jag aldrig mer vill tillbaka dit.

 

Gud vad han river i allt! Precis allt ska hans nyfikna fingrar klösa, riva och dra i. Hur ska det bli när han kan klättra...

 

Idag är väl vädret inte så härligt som det hade kunnat vara, det regnar och är grått. Men igår strålade solen med full styrka! Efter några dagars sjukdom var en sväng i soldränkt lekpark precis vad vi behövde.

Jacklin ville inte gå hem, inte ens hallon och kesella, hennes favorit-mellis, lockade. Julian satt i vagnen och såg mer än nöjd ut över att ha fått krafsa i blöt sand och mumsat på en äcklig pinne. Bådar gott inför sommarens långledighet.

 

Sandlådepremiär för Julian och Jacklin visade sina sandkaketårteskills

 

 

Julian har haft en lång, lång tofs mitt uppe på huvudet och det har lockat sig över öronen. Det tjocka krullet i nacken ska vi inte ens tala om. Jag älskar långt och lockigt hår på barn, kille som tjej, men hår som aldrig blivit klippt är lite fjösigt allra längst ut på toppen. Stilen blir lätt trollunge.

Julian fyller 1 år på torsdag, stora grabben, och jag tyckte det kunde vara dags att klippa av det längsta och fjösigaste. Och guuuuud sig förbarme vad stilig han blev! Mycket tack vare att han satt stilla hela tiden och lekte med min nyckelknippa. Han brydde sig inte ens när de små ljusa hårstråna föll ner i hans ansikte. Han är så obekymrad vår lilla kille.

 

 

Andra dagen i rad som Jacklin har feber och är hemma från förskolan. Ju äldre hon blir, desto bättre tacklar hon att bli lite krasslig, otroligt egentligen. Inget gnäll, inget bärande, inget pjåsk. Men det är klart att hon måste få skämmas bort lite när hon känner sig dålig. Hostan däremot är hemsk. Nästan så jag börjar fundera på om hon lider av förkylningsastma, men det har man väl dygnet runt i så fall, inte bara när man ligger ner och ska sova?

 

Förkylning med kraftig hosta är en dålig kombination med syskon som delar rum. Inte för att Julian vaknat av det ännu, men det känns som att det är bara en tidsfråga. 

 

Så här ser nätterna ut nu. Antingen nattas Julian först och då leker vi lite stillsamt med Jacklin ute i vardagsrummet. Sedan nattas hon under tystnad, ingen bokläsning, ingen sång, ingenting, för att Julian inte ska vakna. Jacklin brukar kunna vara tyst och somnar rätt fort.

Annars finns också möjligheten att båda barnen nattas samtidigt. Julian får sin flaska ersättning medan Jacklin ligger i sin säng och försöker somna. Ofta är det Jacklin som somnar först, ensam i sin säng, och Julian ligger och fnissar och leker en stund till innan han tvingas somna i famnen (funkar bara för mamman) eller hinner tröttna på leken och somnar själv i sin säng (funkar bara för pappan). 

Under natten vaknar Jacklin och lägger sig i vår säng. Jag eller pappan hoppar över och sover i Jacklins säng.

 

Ett enda stort omysigt meck alltså.

 

Så idag, mellan feberattacker, nattningar och matningar har jag hivat över Julians säng till vårt rum igen. Jacklin jublade. Faktiskt jag med. Nu kan vi äntligen läsa godnattsaga i hennes säng igen, och alla leksakerna är till hennes förfogande fastän Julian gått och lagt sig.

 

Drömmer om när båda barnen har ett varsitt rum, det är det ultimata.

Jag har så mycket pirr i magen så det är något helt hemskt! Pappan också som det verkar, för jag kan knappt yppa något om det så får han något panikartat i blicken, för det finns ju en risk att allt går i stöpet.

 

Han har ett nytt uppdrag på gång och nu har anställningsutredningen dragit ut på tiden så att till och med jag har börjat få magpirr.

 

Det här jobbet skulle innebära att vi kanske har råd att köpa något eget! 

 

Vi är fortfarande i spekulationsstadiet och det är mycket nackdelar och fördelar som väger mot varandra. Vill vi riva upp Jacklin från förskolan som hon trivs så bra på och ställa oss i ny kö med båda barnen? Vill vi verkligen ha något eget här i Stockholm när åtminstone jag tror att vi kommer att vilja flytta uppöver inom några år? Kan vi nöja oss med att bo kvar i lägenheten vi har nu i ytterligare några år innan den potentiella flytten uppöver blir av?

 

Det nya jobbet innebär kanske ingen förändring alls för vi har det tillräckligt bra som det är nu, men det är ändå pirrigt!

 

Så här ungefär ett dygn efter sovrumsswitchen kan man kanske göra en liten summering över hur det har gått.

 

Jacklin tyckte det blev jättefint och mysigt i hennes rum, och tyckte det skulle bli jättekul att ha Julian i samma rum som henne. Hon sa att hon nu slapp känna sig ensam i sitt rum och nu kunde hon börja natta Julian. Haha! Sötfis!

 

Hur natten avlöpte: Julian nattades i det nya rummet, sedan Jacklin. Några timmar senare väcktes jag av en brölande Julian som verkade känna sig vilse. Jacklin kom springande för att tala om att Julian var ledsen, och rejset var igång.

In med nappen, vagga sängen, viska åt Jacklin att sluta gnälla och sparka i väggen så Julian kunde somna nångång. Lägga mig bredvid Jacklin i hennes säng och klappa lite på henne, kliva upp och vagga sängen igen, lägga mig bredvid Jacklin.

Jacklin sov, Julian sov, jag tassade tillbaka till vårt rum.

En liten stund senare kom Jacklin och la sig bredvid mig i vår säng och där låg hon och sparkade på mig tills hon bestämt sig för att hon inte orkade sova mer, kl. 06.30 cirka. Julian sov fortfarande. Jacklin gick in och väckte Julian kl. 07. Good morning.

 

Kände inatt att allt kanske blev kaos, barnen som stör varandra och en galen mamma eller pappa som nattar om och nattar om och nattar om. Men de måste ju få vänja sig också. Och faktiskt måste jag säga att för att vara den första natten gick det ju ganska bra. 

 

Idag har jag gjort något som kanske blir tokigt, men jag måste ändå prova och se hur det går. Jag har ställt in Julians spjälsäng inne i Jacklins rum så från och med idag delar de rum.

Det blev väldigt mysigt därinne nu, och när Julian gått och lagt sig är det mer fritt fram för skratt och lek med Jacklin här ute i vardagsrummet. Hittills har det blivit mycket hyssjande för att Julian inte ska vakna.

 

Han sover middag där inne just nu. Han känner nog att han är i himlen med alla leksakerna omkring sig.

 

Spännande!

Den här dagen känns magisk! Solen strålade starkt igenom persinnerna när jag slog upp ögonen i morse. Då satt Julian i sin säng och lekte nöjt med sina strumpor. Han hade ju upptäckt att det var bilar på dem. Bilar är det bästa han vet, brummar och kör med dem, detsamma med strumporna nu då. Söt. 

 

Äckelpäckelvarning här för kräsmagade.

För första gången på länge var hans bajsblöja inte en gigantisk överjäst sak utan helt normal. Kanske att senaste tidens "magtrubbel" berott på att hans fjärde tand varit på väg och nu trängt fram litelitelite. Kanske beror det också på att jag försökt proppa i honom stoppande mat och det börjar äntligen ge effekt.

 

Sen satte han i sig en jätteportion gröt till frukost, också länge sen sist. Han har varit lite småpetig med maten, antagligen pga den där tanden.

 

Idag är det våffeldagen och vi ska såklart käka våfflor med Jacklin och de andra barnen på förskolan idag. Till och med pappan ska försöka hinna dit. Jag vet inte om vi häler sitta ute, för det är ganska kallt trots att solen skiner. Förra årets våffeldag var det stekhett ute, jag hade kortärmat och mina fodrade stövlar som jag hade på mig var alldeles för varma. Våfflorna var kalla, sega och smaklösa. Grädden för hårt vispad och sylten rann. Då hade jag Julian i magen och hade ganska precis en månad kvar till förlossningen.

 

Idag klarar den bäbisen att ställa sig upp utan att hålla i sig i nåt och kan vika av och svänga när han går. Och förstår att en bil på en strumpa också är en bil. Jag kan knappt fatta det.

 

 

Bli förälder. Det är en tuff match som varar resten av livet. Ronderna bara fortsätter, även när du ligger nere för räkning. Så länge du har coachen i hörnet som smörjer salva där det smärtar och som peppar dig genom att säga; Du fixar det här! VI fixar det här, tillsammans! så kommer det att gå bra. Slåss du ensam så...

 

Häromdagen när jag hämtade på förskolan träffade jag på en pappa som hämtade samtidigt som mig. På bänken låg en teckning som barnet hade ritat. Ett stort hjärta och texten JAG ÄLSKAR MAMMA OCH PAPPA.

Jag sa: Åh, det är sånt där man vill få hem.

Samtidigt sa pappan: Det är sånt här man inte vill få hem när man är nyseparerad. Han vände på teckningen och där hade barnet ritat hela familjen som höll varandra i händerna. Sedan sa han: Det är tydligt hur barnen vill att det ska vara.

 

Jag trodde jag skulle bryta ihop där och då. Mitt hjärta knep ihop och jag ville att deras familjesituation skulle se ut som på teckningen. Det är så orättvist att det kan gå så långt att en familj splittras, växer isär, kärlek tar slut.

 

Att bli förälder är den tuffaste uppgiften i livet. Det handlar ibland om att överleva. Tunnelseende där du bara tänker på dig själv och dina egna känslor måste man tillåta, men glöm inte bort coachen som står i hörnet och som kan hjälpa dig bara du talar om att du behöver hjälp.

 

 

Och där fick pappans förstärkare en omgång av små tjocka bäbisfingrar. De är starka de där nyporna, tro inget annat. Varken jag eller pappan hade en aning om att det gick att dra loss volymvredet eller vad det heter, men nu vet vi. Vi vet också att det går att sätta tillbaka igen, men hur bra det sitter nu jämfört med innan, det vet bara Julian.

 

Rent generellt är Julian som en Duracellkanin nuförtiden. Hyper. Jämt! Och gnällig. Ska man tjuvkika i utvecklingsschemat så har det sista språnget inte riktigt gått över ännu, kanske till och med att det sista åskovädret passerar över oss i detta nu.

 

Men vi struntar i det nu. Jag har läst någonstans att bara för att barnen passerar 1 års ålder så slutar inte utvecklingssprången. Bla. ska det komma ett vid 13 månaders ålder, ett vid 18 månader och nåt till.

 

Det är väl så resten av livet kanske, man går igenom olika faser då man är mer irritabel än annars men det går över. Faktiskt låter det helt troligt. Jag som hade en fruktansvärd pubertet och tonår vet att utvecklingssprången kan hålla i sig mer än ett par veckor.

 

Det är väl bara att vänja sig...

 

 

De där flisbrädorna är resterna av den 16 kg tunga spegeln som suttit på väggen i hallen sedan vi flyttade hit tills nu imorse.

Ett helt gäng med ståltrådar small av, spegeln slog i golvet så att ramen sprack sönder och det regnade flisor över det lilla flinande barnet som nyss hängt och slitit i spegeln. Pappan, som av en händelse stod alldeles bredvid, hann fånga upp spegelglaset och ramarna med bara en hand och därmed slapp vi ringa pling-plong-taxin pga sönderskuret barn.

 

Glaset höll, barnet helt oskatt, föräldrarna har skräckklump i magen av en massa "tänk om".

 

Gissa vem?

 

Än så är det vinter. Eller är det det? Vi drar in massvis med grus med vagnen, Jacklins overall och vinterkängor är supergrusiga efter en dag på förskolan. Det fick gärna bli ännu mer vår och sommar så vi slapp gruset, trots att Julian blir fullkomligt galen av förtjusning när dammsugarn åker fram varje dag. Han älskar dammsugaren! Förresten, vår är väl oftast kladdigt grus, då drar vi nog in ännu mer grus än nu. Tänk, jag nästan hör hur Julian jublar i sömnen av bara tanken. "Mellis" fulla hallgolvet och så dammsugaren som kanske måste stå framme jämt.

 

Idag är det vinterspelen på förskolan. Lite aktiviteter ute som barnen får pröva på om de vill. Tror det berodde på om en viss förskolepedagog var frisk nu eller inte, det är han som brukar dra igång sånt här. Kul tycker jag, och säkerligen barnen! Ut med ungarna bara! Det får vara hur mycket grus på kläderna och skorna det vill bara de är ute och fångar upp de här viktiga solstrålarna som äntligen visar sig! Minskar sjukdomstillfällena så är det också en bonus.

 

Jag är en sån där konstig jäkel som blir vårdeprimerad. Vill ligga inne i sängen med täcket över huvudet och ha drällvis med godis och annat sött och onyttigt äckelpäckel omkring mig så att det i princip bara är att sträcka ut handen ur mitt ide och grabba tag i en tårtbit. Trött blir jag också, har jättesvårt att kliva upp på morgonen, jag som är morgonmänniska i vanliga fall.

 

Men den här våren ska bli annorlunda, det har jag bestämt! Jag nallar vuxendos av Julians D-droppar, äter L-Argiplex och ska banne mig vara ute och suga i mig solljuset jag också! Att ha ett barn som gärna sover middag i vagnen är en fördel såna här gånger.

 

Har hört ryktesvägen att det ska bli kallgrader igen snart, men det sket jag i och städade undan alla vinterhalsdukar och plockade fram vår- och sommarsjalarna istället. Vinterjackorna skulle också behöva läggas undan. Av alla som hänger på klädställningen så använder jag högt två jackor, kanske tre. Jag vill byta ut det mot vårjackor och mysiga koftor som jag faktiskt använder.

 

Och barnens täckoveraller! Dem vill jag nästan slänga in i öppna spisen och elda upp. Jag sa nästan.

Han fingrar på modemet, alla knappar han ser, drar i gardinerna, äter upp allt papper och all kartong som ligger i pappersinsamlingen, vill bra gärna stoppa toaborsten i mun, grabba tag i fjärrkontrollerna och MIN MOBIL och dränka dem med dreggel. Lyfta på pappans hantelvikter och rulla tunga hantlar på golvet (!) Smaka på allt, riva i allt.

 

"AJJABAJJA" och "NEJ" får honom bara att flina och fortsätta busa.

 

Vi är helt övertygade om att vi har en illbatting till son som kommer ställa till med mycket oreda framöver. Jacklin har alltid varit en skötsam tjej. Allt med barnen har ju varit som Yin och Yang, samma lika med det här med att utforska världens/vara nyfiken.