Lillebror Julian

Pappan har alldeles nyss kommit ut från Jacklins rum efter att ha nattat henne. Innan vi sa god natt sa jag till henne att imorgon väcker vi henne med att sjunga Ja må hon leva och ger henne present.

 

Sitter och läser blogginläggen från Jackiebloggen om förlossningen jag genomled för exakt 3 år sedan, och minns. Jag har hunnit glömma mycket märker jag, så jag är väldigt glad över att jag skrivit ner allting så att jag kan liksom färdas tillbaka i tiden och uppleva det igen.

 

För exakt 3 år sedan hade ryggbedövningen precis kickat in, och efter att redan ha avverkat 16 timmar med värkar var det en efterlängtad bortdomnande känsla. Jag anade aldrig då att det skulle dröja nästan 10 timmar till innan vår härliga tjej fick skåda dagens ljus.

 

 

 

 

 

 

 

Del 7 

 

 

Den 17:e april kom moster Katarina upp från Malmö för att bo hos oss tills lillen var född. Dels för att vara barnvakt åt Jacklin när det väl blev dags att åka in till förlossningen. Den dagen gick vi ut till Jysk för att köpa en luftmadrass som mostern skulle sova på, och jag vet inte om det var den promenaden som fick allt att starta eller om det var så att jag äntligen kunde slappna av eftersom det nu var säkrat med barnvakt och allt.

Klockan 06.00 den 18:e ringde pappans larm och han skulle kliva upp för att åka till jobbet. Natten hade avlöpt bra, för första gången på jättelänge hade vi sovit helt ensamma i vår säng, Jacklin hade nämligen myst ner sig i sängen med mostern och somnat om där. Jag tyckte jag kände en välbekant känsla i magen, lite molande sådär, så jag sa till pappan att han nog måste vara beredd på att åka hem under dagen. Precis när jag sagt det fick jag den första värken.

Hann inte mer än kliva upp innan värkarna drog igång ordentligt, och en halvtimme senare var det bara 3 minuter emellan och de höll i sig i 1 minut. Det verkade ha dragit igång på allvar och efter mycket om och men bestämde jag att pappan minsann fick skippa jobbet den här dagen.

Efter ytterligare en timme stod jag lutad över sängen och flåsade mig igenom väldigt jobbiga värkar som kom oregelbundet och tätt (för att jag stod upp och rörde mig antar jag). I all stress och nervositet letades numret till förlossningen upp och telefonisten sa att det var inget snack om saken, det var bara att slänga sig på luren och ringa taxi och åka in.

Väl framme undersöktes jag och det visade sig att jag var öppen 4 cm och hinnorna buktade. Jag kunde absolut inte ligga ner på britsen när CTG skulle tas utan stod och hängde på pappan. Vi fick ett rum på en gång och jag rullades in med en rullstol, det var nämligen helt omöjligt för mig att gå eftersom värkarna kom i ett när jag stod upp.

Vi fick rum nummer 11 (pappan noterade, inte jag), ryggbedövning beställdes och jag fick suga i mig lustgas. Men min "flåsvolym" var större än vad den där lustgasmanicken kunde ge mig, jag kände det som att jag höll på att kvävas. Barnmorskan tog hål på hinnorna och narkosläkaren kom äntligen för att befria mig från plågorna. Det var bara det att hon kunde ju för fan inte sticka rätt! Hon gnuggade och stack, stack och gnuggade. I en evighet höll hon på innan hon hade bestämt sig för att hon var klar, och då sa hon att bedövningen eventuellt hamnat lite fel, vilket alltså skulle innebära att jag inte skulle få full bedövning. Och så blev det. Blev lite halvt bedövad långt ner till vänster i magen men ingen annanstans så det hjälpte ju föga.

På ett sätt var det kanske bra att bedövningen inte tog ordentligt för värkarna avtog inte i styrka och tätt kom de. Plötsligt var jag öppen 7 cm och fick krystvärkar. Barnmorskan sa att jag inte fick krysta utan skulle försöka andas mig igenom dem. När man känner att kroppen själv viker sig dubbel för att få ut bäbisen NU så är det inte så lätt att hålla emot. Nu funkade i alla fall lustgasen bättre, den hjälpte mig att andas.

Varje gång jag fick en värk sa jag; Nu kommer det en värk. Menat åt pappan då så han kunde sträcka fram sin hand så jag kunde hålla den. Sköterskan som jobbade tillsammans med barnmorskan svarade hela tiden; Ja, då tar du den. Det går bra.

Jag kände för att ge tanten en karatespark så hon höll truten ett tag, den enda jag behövde var pappan och jag ville att han skulle hålla min hand. Helst ville jag nog att vi skulle vara själva där inne på rummet. Försökte säga till henne lite snällt; Du får ursäkta, det är inget mot dig personligen, men kan du sluta upp med att vara så glad och käck hela tiden. Hon höll käften efter det, hahaha, stackarn.

Blev beordrad att gå på toa och kissa. Höll på att svettas ihjäl i sjukhussärken så jag slängde av mig den och gick runt helt spritt språngande naken. Om så en hel grupp blivande föräldrar skulle komma intravandes för att ta sig en titt på förlossningsrummet hade jag inte brytt mig. Jag var så uppslukad av att föda och helt inne i mig själv. Och gick det att kissa? Sällan, däremot fick mina krystvärkar ännu mera kraft av att sitta på toan så pappan började se nervös ut och sa att jag nog skulle bege mig ut till sängen igen så jag inte skulle föda ut barnet i toastolen.

Undersökning. 9 cm. Bara en kant kvar. En kant som envisades under den förra förlossningen också. Då gav den inte med sig förrän efter 5 timmar, nu räckte det med att ligga på sidan en stund och så var det dags att hjälpa krystvärkarna på traven.

En kvart tog det, 100 år kändes det som i min hjärna. Fick barnmorskan att lova att det inte var så långt kvar när jag började känna mig väldans trött och uppgiven, tyckte inte det hände någonting! Men så sa hon att huvudet syntes och en värk senare lyftes en hal och varm kropp upp på min mage. Mina tårar strömmade nerför kinderna. Äntligen var det över! När barnmorskan lyfte upp barnet så såg vi att det verkligen var en pojke som det förutspåddes under ultraljudet, en sån lycka! Vi hade fått en son!

Lilla fina lillebror Julian föddes på Karolinska Sjukhuset i Solna den 18:e april 2012 klockan 11.28. 5,5 timme efter att jag kände den första värken. Han var 3.955 gram tung och 54 cm lång. Han mätte 35,5 cm runt huvudet som var fullt av ljust hår. En lugn, hungrig och trött liten kille som storasyster Jacklin är mycket stolt över och nyfiken på.