Lillebror Julian

Det är ingen överdrift att påstå att det är fullt ös här hemma hela dagarna. Julian hittar på så mycket bus och joll så det är nästan så jag börjar misstänka att han börjar med ett bus på ett ställe för att ha mig upptagen med att röja upp det medan han drar iväg till nästa ställe. 

Står upp i soffan och hoppsar ner och kilar fast sig mellan soffan och elementet (AJ!), kissar ner hela sig och sin säng  och innan vi hinner ställa honom i duschen bajsar han på vardagsrumsgolvet. River i soporna och häller ut överbliven yoghurt ur den slängda förpackningen över hela sig, golvet och mattan.

Det tar faktiskt emot lite att ha tvättstugan idag vid 11, sedan jag ramlade med honom i trapphuset har jag inte haft tvättstugan själv med honom, men idag är det alltså dags. Hua, jag tror jag hellre springer ner och panikslänger in tvätten i maskinerna och låser in Julian här hemma under tiden.

 

 

Årets hittills varmaste dag idag, tveklöst. Någonstans runt 18 grader har det varit. Solsken, fågelkvitter, glassväder så att säga. Vi har dock varit inne hela dan, förutom vid lunch då vi gick ut och matade fåglarna i hamnen en kortis, bara för att barnen skulle få komma ut i friska luften.

Efteråt petade Jacklin i sig lite lunch och sedan somnade hon i soffan, helt slut. Hon är på bättringsvägen i alla fall. De värsta magkramperna har dämpats och hon både äter och dricker nu. Inatt har hon till och med sovit rätt så bra och hon är ganska pigg och vill leka men orken tryter fort. 

 

Vår fina lilla pussgurka, bli frisk nu

 

Saxat från Vårdguidens hemsida:

 

Symtom vid rotavirus

Besvären börjar ofta med kräkningar och feber. Efter en till två dagar får du en vattentunn diarré medan kräkningar och feber efter hand klingar av. Det är vanligt att ha ont i magen. En del känner sig även förkylda.

Normalt är man frisk efter fyra till tio dygn. Det är vanligt att man smittas igen efter några år, men första gången man infekteras brukar vara den värsta.

 

Nu håller vi tummarna att det inte ska behövas någon läkarvård med dropp och sånt, och att vi andra klarar oss från sjukan. Nu får det faktiskt vara slut med sjukdomar för resten av året!

 

Julian är på språng HELA tiden. Kan inte sitta stilla mer än ett par sekunder åt gången, han vill att det ska hända saker konstant. Sitta i knät och gosa går bara om han känner sig sjuk och hängig. Foton blir bara sudd för han är så rörlig.

När han ska äta måste han bli distraherad med en leksak eller nåt annat superintressant så att han äter på automatik, annars åker allt ut igen med ett enda stort pruttljud. Att han nu inser att vi andra äter med bestick gör inte matstunden mer kontrollerad. Han vill också ha något att äta med, men det går ju sådär. Det blir bara ännu svårare att få i honom av plockmaten och det blir gegg och mat fulla golvet.

 

Mitt tålamod med matsöl är visserligen lite större nu än det var när Jacklin var pyttis, men Julian får inte sitta någon längre stund med bestickträningen. Det får vara hur utvecklande det vill, jag vill ha struktur och rutin på saker, så det slutar oftast med att jag sitter där och viftar med en bil/visp/dingelleksak och vevar i gossen slätmixad burkmat, som är det enda han äter nu. Tänder på G tror jag...

 

Idag har vi Jacklin hemma som underhåller oss också. Hon är feberfri och pigg, men i helgen har hon haft både hög feber och ont i båda öronen. Hon har aldrig haft öroninflammation, men efter förra förkylningen som var helt kopiöst jobbig så kommer öronvärk inte som någon större överraskning.

Efter gårdagens gnäll, gråt och feber trodde jag att de värsta biverkningarna med vaccinationerna skulle lugna ner sig. Ack så fel jag hade. Julian har varit så skör och lättgråten idag, så nergråten och snorig att det gått att vrida ur honom nästan. Stackarn har ont i benen lite då och då, men försöker att gå så gott han kan. Svårt att sova, gnäller, gråter, klänger, varm. Lille vännen. Inte ens Alvedon hjälpte. 

Ladda nosen med näsdroppar nu ikväll och så håller vi tummarna att han får ordentligt med sömn inatt åtminstone och att han vaknar pigg och glad imorgon, på sin 1-årsdag!

 

Från nästan den ena dagen till den andra har Julian växt på sig och lärt sig massor! 

Han öppnar dörrar och garderober, de nedre köksskåpen i köket och river ut bunkar och skramlande hushållsprylar. Öppnar sopskåpet och vill gärna gå lös på både sopor och glasinsamling.

Han går hela dagarna, 10 steg här, 8 steg där. Utan leksak i handen som "stöd" och med kläder och strumpor på sig dessutom.

Han älskar att leka kurragömma med oss och tycker det är hur spännande som helst att gömma sig, ropa "pip" och bli hittad av Jacklin.

Tycker om att kasta boll och leka tagen. Leker tittut bakom gardiner och draperierna. Kryper in i det numera tomma skåpet i pappans skrivbord och gömmer sig och skrattar förtjust när han inser att han gör något busigt. 

 

Gopära.

 

Jag vaknade med ett leende i morse, det händer inte så ofta. Sovit jättebra inatt trots att jag varit upp ett antal gånger för att ge ersättning och söva om Julian.

 

Fredag idag, dvs båda barnen hemma med mig. Vi har hittills haft en toppendag med mycket mys, barnen har ätit som hästar och vi har alldeles nyss intagit mellis efter ett besök i lekparken. Julian somnade till och med i vagnen, vilken bonus! Själv med båda barnen i en lekpark kunde ju annars vara en svårlöst ekvation. Hur gungar och klättrar man med ett barn och vaggar vagnen med det andra barnet i?

 

   

 

Och för bara några minuter sedan smällde Julian till med världens överraskning! Han gick hela 5 steg själv! 

 

Tidigare har han tagit högst två steg i fallande position mot pappan. Nu hade han dingelleksaken från skötbordet i ena handen och "lurades" därmed att han hade stöd och så började han gå bara sådär. Snacka om chockad jag blev! 

 

Det här kommer bli en spännande helg, för nu kommer det nog att lossna mer och mer.

 

Jacklin har varit på sitt första tandläkarbesök idag.

Hon fick hoppa upp i tandläkarstolen som kunde hissas upp och ner och fällas bakåt till liggande läge. Jacklin var återigen tystlåten men allt gick superbra! Hon gapade stort när tandläkaren sa till, och tänderna såg jättefina ut och var i precis rätt antal. 

 

Efter att tänderna räknats och bettet kollats fick Jacklin hoppa ner från stolen och välja en tandborste och leksak. 

 

En rosa tandborste blev det, och en ring och någon slags kossa med vridbart huvud.

 

Mamman flinade såklart som ett fån under hela besöket. En typisk stolt förälder.

 

Det är nu lite mer än en vecka sedan pappan blev sjuk, och exakt en vecka sedan jag och Julian insjuknade i den här evighetssjukan. Och än verkar det inte vara över. Pappan är sjuk. Jag är sjuk. Julian är sjuk. Och Jacklin är också sjuk. Eftersom Jacklin insjuknade för bara två dagar sedan har vi räknat med att hon kommer vara sjuk resten av veckan också.

 

Det verkar åtminstone ha vänt för pappan och mig, vi har mest hosta nu, och Julian verkar vara på bättringsvägen, även om han fick en febertopp inatt efter en helt feberfri och pigg dag.

 

Men jag undrar så vad det är för slags sjuka vi har egentligen, för det är både feber som Alvedon inte hjälper mot, jätterosslig och ihållande hosta, ont i kroppen, och barnen har kräkts. Är det någon slags influensa? Det känns inte som en vanlig förkylning, och kräksjuka är det nog inte.

 

Vi håller tummarna så att de blir blå att vi alla har tillfrisknat tills på fredag, åtminstone Jacklin, hon fyller år då. Och på lördag kommer ju mormor, morfar och moster Nina för att gratta henne!

Februari kallas lite ironiskt för Vabruari pga alla sjukdomar som härjar bland barnfamiljer. Lite lustigt är det ju att vi just den 1:a februari är mitt uppe i världens förkylning med både febertoppar, evighetssnor och hosta. Konstigt nog har Jacklin klarat sig, men hon är väl näst på tur, trots att det gått hela 4 dagar sedan pappan insjuknade, först av alla.

Av bekvämlighets skull har hon ändå varit hemma från förskolan varje dag förutom i måndags. Klart hon vill vara hemma när det bjuds både Emil i Lönneberga, Madicken på Junibacken, Pippi Långstrump, leka "badhus" i badrummet, bakning av pizza, kalaskortspyssel, matlagning och handling på tu man hand med mamma.

Julian spränger många vallar när det gäller tillväxten. Han är en kluns med goa lår och mjukt hull som gör att fingrarna liksom sjunker in när man håller i honom. Han har nu dessutom gått förbi Jacklin i blöjstorlek. Jag vet att det inte går att jämföra en 3-åring med en 9-månaders, Jacklin har ju blivit av med allt sitt hull och är en lång och spenslig tjej. Hennes 15-nånting-kg sitter annorlunda än Julians 12 kg. Jacklins nattblöjor är Liberos Up&Go strl 5, den största blöjan hon hittills haft. Den är något mindre än de "vanliga blöjorna i strl 5 och de kunde Julian ha i två veckor lite drygt, sen upplevde jag att de var för små för att nå runt den knubbiga magen och sitta bra runt benen. Då hade vi precis bytt från 4:an.

Så från och med idag kör vi 6:or och höjer på ögonbrynen varje gång vi vecklar ut blöjan vid byte och förundras över hur stor den är! Vad stor kille vi har! Wow!

Ä DÄ

DÄ

DA

PAP

MAMAM

NENE

TITT

Diverse pruttljud och sånt

 

Det är lite av ljuden som Julian åstadkommer nu, och det är så häftigt att höra honom prova prata!

 

Klappa händerna kan han också göra, ännu bättre än det som visas i klippet nedan som är en vecka gammalt. Där har han precis lärt sig föra ihop händerna och numer blir det till och med ett klappande ljud för att han spretar med fingrarna och låter handflatorna mötas.

 

Det går fort nu!

 

 

 

Idag vid lunch fick Julian träna på pincettgreppet genom att peta i sig ärtor och mumsa på minibroccolibuketter. Han har ju talang! Att se den lille pöjken tugga och jobba med sin pyttiga mun för att få i sig mat i bitar är en fröjd. Han är inte lika kräsen gällande maten som Jacklin var när hon var liten. Vi avslutade matkalaset med mjölk i pipmugg och lyckan var gjord.

Nu sover han gott, och jag hoppas han sover en längre stund för idag är jag trött. 4 timmar har jag sovit inatt på ett ungefär, och mina ögon hänger i nivå med fotknölarna. Typiskt att man är uppe sent kvällen innan man ska vara ensam med båda barnen. Men är huvudet dumt...

Jo, det var ju det här med utvecklingen och sprången och allt det där. Under det första året genomgår barnet 7 utvecklingssprång och vid ett enda av dessa språng, det femte, är det markerat med en blixt och en förklaring om att det kan vara en stormig period.

Jo, jag tackar jag.

Det språnget trodde ju jag påbörjades lite tidigare än enligt schemat och att det därför innebar att vi skulle slippa det allra värsta precis under jul och nyår, som schemat utspådde. Så blev det såklart inte. Jäkelskapet började mycket riktigt i början på december, men höll på ända till början på januari, precis enligt schemat. Längre och jobbigare än "normalt". Yay.

 

Nu är det lugnare igen. Förhoppningsvis ända tills februari, då är det dags igen.

Hon vill ha välling, vill sitta i ens knä hela tiden, hålla handen, gråter för minsta lilla, pekar och grymtar mer än hon pratar och vill helst bli matad. Och vi kan inte göra så mycket mer än att göra det som känns bäst för henne, dvs ge henne oändligt med kärlek och omtanke.

 

Samtidigt har Julian blivit så stor att Jacklin kan leka med honom, och han älskar det! De kryper och jagar varandra och de båda tjuter av skratt.

 

Att få krypa runt på golvet och låta som en bäbis för att leka på Julians nivå, kan vara precis det Jacklin behöver just nu.

 

Julian ställer sig upp överallt nu, alltså även mot Jacklins lekbänk som hon har i sitt rum, och såklart blev det en vurpa där med idag.

 

Internt har han fått smeknamnet "Bulan" för att han slår i bakhuvudet i golvet hela tiden.

 

Den här gången slog han munnen i kanten när han skulle hoppa (läs ramla) ner på golvet igen men det var själva överkäken liksom.

 

Så efter den sista tidens kopiösa drägglande och intensiva gnuggande av tandkött tillsammans med att det nu syns en liten prick i underkäken måste det väl innebära att en tand är på väg fram. Två ljusa streck har vi sett länge där under tandköttet, sen han föddes tror jag. Men nu börjar det alltså se ut som ett hål i tandköttet, förhoppningsvis är det en tand som håller på att spricka fram.

 

Jacklin var nästan exakt 1 år och 1 månad när hon fick sina första två tänder. Japp, två samtidigt. Och eftersom det mesta med Julian har varit precis tvärtom jämfört med hur det var med Jacklin så är det ju inte helt omöjligt att han börjar få tänder vid en ålder av 7,5 månader.

 

Återstår att se!

Nu har det gått så långt att vi allvarligt börjat fundera vad det är för fel. Fryser han? Är det för varmt? Har han ont i öronen, eller kanske i munnen? Drömmer han mardrömmar? Skavsår av pyjamas eller blöjan? Ont i magen? Störs han av att ligga i samma rum som mig? Hungrig?

 

De hemska nätterna fortsätter och kanske är vi nära en lösning nu för nu har vi provat i princip allt utan att det visat på någon större förbättring. Inatt fick han till och med en Alvedon, för tänk om det är så att han har ont i öronen av den till synes lätta förkylningen, eller kanske det ömmar jättemycket i hans mun utan att vi ser vare sig rött tandkött eller några vita prickar. En flaska ersättning efter Alvedonen och näsdroppar och han sov i 3 (!) timmar i sträck, det längsta på länge. Det var ju lite typiskt att Jacklin vaknade precis när han somnat och hade väldiga problem med att somna om, så efter lite drygt 2 timmar väckte jag pappan som låg helt utslagen i soffan för att fortsätta natta om henne så jag kunde gå in till Julian. 

 

Vi har diskuterat fram och tillbaka vad det är som vi kan ha missat. Det är mest jag som diskuterat i och för sig, jag är en sån där obotlig problemlösare som inte kan låta saker gå sin gilla gång utan att jag tagit reda på om det kan göras på ett bättre sätt.

Jag har kommit fram till att OM det nu är så att det är ett utvecklingssprång som härjar i det lilla söta gossebarnets kropp så har vi kanske lösningen precis framför ögonen.

 

Det är så här, ett utvecklingssprång innebär ofta en så stor förändring för barnet att det i vissa avseenden går några steg tillbaka i sin utveckling. Något det lärt sig kan plötsligt vara bortglömt för att sedan komma tillbaka igen när allt lugnat ner sig.

 

För några veckor sedan, dvs innan språnget, slutade Julian äta på natten. Nu har vi upptäckt att de gånger som han somnat om på natten har den gemensamma nämnaren varit att han fått en flaska ersättning. Just nattamat har vi ju liksom strukit på listan över Julians behov så hunger har nästan varit det sista som vi trott varit det som stört honom på natten. Men om man tänker efter så är ju inte mat bara mat. Det är även tröst, en källa till trygghet och att ligga i famnen blir en behagligare upplevelse än att bara vaggas/gungas till sömns.

 

Vi prövar ge honom så mycket mat han vill så får vi se vart det leder. Jag matar honom hellre 10 ggr per natt, om det får honom att somna om och sova gott, än att vagga honom i hans säng/bredvid mig/i famnen i en halvtimme per gång om det innebär att han ändå vaknar efter 2 minuter och man får börja om från början igen.

Japp, definitivt språng. Kanske till och med tandsprickning, jag tycker mig känna igen de där vredesutbrottsattackerna som han drabbas av lite titt som tätt under natten.

Och så slänger vi in lite förkylning på det. Jag är först ut tror jag, känner mig rätt trött i hela kroppen, inte bara i hjärnan. Och täppt i näsan.

Inatt har jag fått tippa i näsdroppar i både min och i lillens näsa. Att han ska behöva ligga och flämta med munnen för att kunna andas gör det omöjligt att tutta på nappen, och det går ju inte. Så det är bara att hålla i det sprattlande och skrikande barnet och göra underverk fastän han inte förstår det själv.

 

Utöver förkylningssymtom då. Nätterna är mer eller mindre fruktansvärda. Ett enda långt omnattningsförsök av ett barn som inte vill ligga i famnen, inte i sin säng, inte bredvid mig i vår säng. Och så länge jag inte blir tokig själv och försöker att bara hålla honom och bara finnas där för honom så går det ju ganska bra.

Så länge pappan kan gå in och lägga sig bredvid Jacklin så att de båda kan få sova ostört.

 

Fast om vi gnuggar tröttheten ur ögonen och ser positivt på det här så kan språnget inte komma lägligare egentligen. Hade det dröjt ett par veckor till skulle vi vara mitt uppe i allt det här jobbiga lagom till jul. The horror!

 

Det har varit på gång ett par dagar. Han har varit ivrig att vilja dra sig upp med hjälp av våra händer men det har inte riktigt lossnat att ta tag i nåt själv och dra sig upp, förrän imorse. Titta här!

 

 

Där trodde ju jag då att det var färdigt med förkylningar och sveda i halsen på ett tag, ack så jag bedrog mig. Redan kvällen efter, alltså igår kväll, upptäckte jag en blåsa på mitt vänstra pekfinger. Medans vi kollade upp fenomenet höstblåsor ploppade det upp en till i min mun. 

Natten till idag har varit ett enda långt smärtsamt försök att svälja och i morse när jag klev upp kändes det som att ena käken hade stelnat till. Det är fortfarande ganska stelt och jobbigt att gapa med en käke som inte vill va med. Och tugga sen! AJ!

Lite ont i nacken har jag också, och det kliar där blåsorna ploppar upp. De finns på händerna, fötterna och massvis i munnen och svalget. Jag misstänker att jag fått i hårbotten också, men då ska jag väl ha en jäkla otur. En (?) blåsa har satt sig på tungan precis så pass långt bak att det känns som en liten bit mat som borde sväljas ner, är det inte hopplöst så säg.

 

Men det jobbigaste är ändå att Julian också fått höstblåsor. Först dök det upp en röd blaffa på läppen, sen såg jag en i gommen på honom. Några på fotsulorna har han också, och lite feber. Lille gubben. Jag avskyr när barna är sjuka!

Just nu håller jag för allt jag är värd både mina tummar och tår att Jacklins tidigare feber och hängighet VAR höstsjukan/höstblåsor och att hon hade blåsor utan att vi märkte det. Att det på så vis redan är överstökat för hennes del. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

 

Det är nog lika bra att jag gör kväller nu. Att det kan bli en natt fylld av tröstande av lesset barn som har ont i munnen och är febrig bör jag nog ta för givet.