Lillebror Julian

Det är bara 10 veckor sedan jag låg där i förlossningsrummet och var alldeles omtöcknad av smärta. Det känns som att vi alltid haft Julian, han har blivit så självklar. Ibland känns det förstås helt overkligt att vi har två barn, hur gick det till? Jag som fortfarande hajar till ibland när jag tänker på att jag har en dotter på snart 3 år, "Va, har jag barn!??", liksom.

Ja, igår blev Julian alltså 10 veckor gammal. Tiden går fort men ändå sakta, svårt att förklara. Han är helt ljuvlig. Har ler väldigt mycket och är en glad liten fis. Tycker mycket om att ligga i babygymmet och kika på de roliga djuren som hänger där. Och Jacklin blir bara större och större. Hon har blivit en "Stor tjej", som hon själv säger, och är så duktig med sin lillebror. Häromdagen låg Julian i babygymmet och då satte sig Jacklin bredvid och sa med sin allra lenaste röst: "Julian? Pappa cykla jobbet. Jaaaa. Inte lessen, mamma hemma."

När Jacklin var liten bäbis tyckte jag att hon var mest lik pappan och hade svårt att tro på de som sa att hon var så otroligt lik mig. Nu när jag jämför bilderna på Julian och Jacklin ser jag att de är små miniversioner av oss. Jacklin är en mini-AK och Julian är en mini-Janne.

Fördel: Kan svinga med armarna så att de dinglande djuren i babygymmet far all världens väg.
Nackdel: Svingar in en och annan hand rätt i ansiktet på sig själv, och råkar boxas rätt rejält när han äter.

Fördel: Mer och mer medveten om världen, vänder sig åt det håll ljud kommer ifrån.
Nackdel: Intrycken verkar vara överväldigande och han är mer orolig och vill inte bli lämnad ensam för en sekund. Hittar inte ron att äta ordentligt.

Det är en sådan enorm skillnad på honom nu jämfört med för ett par veckor sedan då han var nöjd med det mesta. Men jag tror att om bara nån vecka kommer allt att vara lugnare igen. Det kommer gå att ge honom mat utan att han ska få ett hysteriutbrott först. Han kommer att sova lugnare och längre stunder. Och så har han lärt sig något nytt, som att greppa efter saker kanske. Han visar ju redan tendenser till att tycka babygymmet är roligt.

Jobbig men spännande tid - Småbarnsföräldrarnas liv i ett nötskal.

Det är den 18:e juni och det innebär att Julian blir 2 månader gammal just idag. Speciell är den här dagen förstås, för han slog på stort och bjöd på sitt allra första skratt!

I går blev Julian 8 veckor. Tveksam över om man ska räkna det som att han är 2 månader eller inte. Kanske bäst att räkna efter datum istället, det gör man ju när det gäller födelsedag.

I dag hade vi tid inbokat för läkarbesök på BVC. Allt såg bra ut, han följer kurvorna för huvudmått, längd och vikt hur fint som helst. Jag hade en misstanke om att han skulle ha brakat iväg för mycket på både längd och vikt, för nog har han blivit väldigt stor på kort tid? Det är bekräftat nu alltså att det bara är jag som inte hänger med, eller inte vill att han ska växa och bli stor så fort. Min lille kille väger 5770 gram och är 60 cm lång. Runt huvudet mäter han 41 cm. För att få en liten uppfattning om hur stor han är kan jag tala om att i dag hade han en body på sig i storlek 68, vilket ska passa barn i åldern 4-6 månader, och han är alltså inte ens fullt 2 månader än. Jösses. Inte konstigt att jag trodde han sprängt alla vallar när det gäller tillväxtkurvor.

Fick beröm för att han växer så fint och är väldigt stadig i kroppen och stark i nacken. Att ligga på magen och hålla upp huvudet klarade han galant. Han tränar ju på det varenda dag när han sover/sovit. När han inte vill sova längre ligger han ofta och spanar med huvudet högt ovanför madrassen. Japp, sover fortfarande på mage, det är lönlöst att lägga honom på rygg även om han somnat djupt i famnen. Inte ens på sidan går det att lägga honom. Lägger man honom på rygg ligger han och liksom gungar på ryggen som en uppochnervänd sköldpadda och sprätter med benen och armarna så han omöjligt kan komma till ro.

Att ligga på rygg verkar inte vara speciellt populärt alls förresten. I famnen går det för sig att ligga lite bakåtlutad om han är trött och vill sova, men inte annars. Han vill sitta upp och titta sig omkring. Helst vill han stå upp i knät. Att stå och småstudsa lite kan han göra hur länge som helst. Han har så bråttom, så bråttom.

Han är en väldigt glad kille också som bjuder på leenden och gurglande ljud mest hela tiden, även till barnläkaren idag. Han "pratade" så mycket med henne under undersökningen att jag var tvungen att hålla honom så hon kunde lyssna på hjärtat. Hon trodde han skulle bli tystare då så att det gick att höra, och visst funkade det.

Nästa gång vi besöker BVC är det för 3-månadersvaccinationen. Hua.

Jag och barnen tog tåget upp till Hälsingland den 1 juni. Att resa själv med två barn kan vara något av en pärs. Om det ena barnet dessutom är en gnutta trotsig och det andra ett spädbarn som vill bäras och äta hela tiden så snackar vi svettig mammapanna. Men resan upp gick faktiskt riktigt bra, trots att det första Julian gjorde var att lägga en jättekräka rätt ner i min urringning 2 minuter före avgång. Men jag kanske får skylla mig själv när jag sätter honom i bärselen nästan direkt efter att han ätit. Han höll sig relativt lugn hela vägen, och Jacklin hade packat sin egen rygga med leksaker och fika att ha på tåget. Mutor i form av drickyoghurt, frukt, russin, festis och macka gjorde resan uthärdlig.

Vi bodde hos moster med familj i två nätter, sedan hos mormor och morfar i tre nätter där även den andra mostern bor för tillfället. Sedan kom pappan upp på nationaldagen och då flyttade vi hem till farfar. En hel del farande och så men inte alls så jobbigt som det brukar bli när man ska pussla ihop alla besök hos än den ena, än den andra. Det hela flöt på mycket smidigt.
Däremot fick jag en smärre mentalkrasch på lördagen då det blev himla stimmigt med folk som kom och gick, och hundar som skällde. Jag var trött och det sög musten ur mig att ha två barn att hålla koll på samtidigt som jag skulle vara social och trevlig. Att jag sovit dåligt och varit vaken sedan 03-snåret nångång i ett gäng dagar gjorde säkert sitt till. Julian påverkades nog av mitt humör för han var (som jag upplevde det) mer gnällig och klängig än vanligt. Och ville äta hela tiden, och kräkas. Fast undrar jag om det egentligen var 8-veckorssprånget som startade då för han är fortfarande gnällig och klängig och strular lite med maten.

Kände i alla fall en stor lättnad när pappan kom upp på onsdagen och familjen blev fulltalig igen. 5 dagar själv med barnen tär på en!

Julian växer så det knakar, snart har han vuxit ur strl 62! Ska bli riktigt spännande på torsdag då det är dags för det första läkarbesöket på BVC. Jag gissar att han väger närmare 6 kg, men jag kanske är helt ute och cyklar.