Lillebror Julian

På helgerna brukar vi passa på att besöka nån lekpark så barnen, främst Jacklin, får leka och springa av sig. De senaste dagarna har solen varit framme, så även i helgen. Vi besökte Tornparken där det finns grejer att leka med även på vintern. Jacklin gungade i gungorna, klättrade i skeppskojan, hängde i ringar, klättrade i rep, gungade gungbräda och åkta rutschkana. Julian fick också gunga lite och åka rutschkana. Det killade i hans lilla mage när han susade nerför kanan, det märktes tydligt!

Vad det är härligt att Julian blivit såpass stor att han kan vara Jacklins lekkompis, och ännu härligare är det att det kommer bli ännu mer av den varan ju närmare sommaren vi kommer!

 

 

 

Den här dagen känns magisk! Solen strålade starkt igenom persinnerna när jag slog upp ögonen i morse. Då satt Julian i sin säng och lekte nöjt med sina strumpor. Han hade ju upptäckt att det var bilar på dem. Bilar är det bästa han vet, brummar och kör med dem, detsamma med strumporna nu då. Söt. 

 

Äckelpäckelvarning här för kräsmagade.

För första gången på länge var hans bajsblöja inte en gigantisk överjäst sak utan helt normal. Kanske att senaste tidens "magtrubbel" berott på att hans fjärde tand varit på väg och nu trängt fram litelitelite. Kanske beror det också på att jag försökt proppa i honom stoppande mat och det börjar äntligen ge effekt.

 

Sen satte han i sig en jätteportion gröt till frukost, också länge sen sist. Han har varit lite småpetig med maten, antagligen pga den där tanden.

 

Idag är det våffeldagen och vi ska såklart käka våfflor med Jacklin och de andra barnen på förskolan idag. Till och med pappan ska försöka hinna dit. Jag vet inte om vi häler sitta ute, för det är ganska kallt trots att solen skiner. Förra årets våffeldag var det stekhett ute, jag hade kortärmat och mina fodrade stövlar som jag hade på mig var alldeles för varma. Våfflorna var kalla, sega och smaklösa. Grädden för hårt vispad och sylten rann. Då hade jag Julian i magen och hade ganska precis en månad kvar till förlossningen.

 

Idag klarar den bäbisen att ställa sig upp utan att hålla i sig i nåt och kan vika av och svänga när han går. Och förstår att en bil på en strumpa också är en bil. Jag kan knappt fatta det.

 

 

Bli förälder. Det är en tuff match som varar resten av livet. Ronderna bara fortsätter, även när du ligger nere för räkning. Så länge du har coachen i hörnet som smörjer salva där det smärtar och som peppar dig genom att säga; Du fixar det här! VI fixar det här, tillsammans! så kommer det att gå bra. Slåss du ensam så...

 

Häromdagen när jag hämtade på förskolan träffade jag på en pappa som hämtade samtidigt som mig. På bänken låg en teckning som barnet hade ritat. Ett stort hjärta och texten JAG ÄLSKAR MAMMA OCH PAPPA.

Jag sa: Åh, det är sånt där man vill få hem.

Samtidigt sa pappan: Det är sånt här man inte vill få hem när man är nyseparerad. Han vände på teckningen och där hade barnet ritat hela familjen som höll varandra i händerna. Sedan sa han: Det är tydligt hur barnen vill att det ska vara.

 

Jag trodde jag skulle bryta ihop där och då. Mitt hjärta knep ihop och jag ville att deras familjesituation skulle se ut som på teckningen. Det är så orättvist att det kan gå så långt att en familj splittras, växer isär, kärlek tar slut.

 

Att bli förälder är den tuffaste uppgiften i livet. Det handlar ibland om att överleva. Tunnelseende där du bara tänker på dig själv och dina egna känslor måste man tillåta, men glöm inte bort coachen som står i hörnet och som kan hjälpa dig bara du talar om att du behöver hjälp.

 

Från nästan den ena dagen till den andra har Julian växt på sig och lärt sig massor! 

Han öppnar dörrar och garderober, de nedre köksskåpen i köket och river ut bunkar och skramlande hushållsprylar. Öppnar sopskåpet och vill gärna gå lös på både sopor och glasinsamling.

Han går hela dagarna, 10 steg här, 8 steg där. Utan leksak i handen som "stöd" och med kläder och strumpor på sig dessutom.

Han älskar att leka kurragömma med oss och tycker det är hur spännande som helst att gömma sig, ropa "pip" och bli hittad av Jacklin.

Tycker om att kasta boll och leka tagen. Leker tittut bakom gardiner och draperierna. Kryper in i det numera tomma skåpet i pappans skrivbord och gömmer sig och skrattar förtjust när han inser att han gör något busigt. 

 

Gopära.

 

Jag vaknade med ett leende i morse, det händer inte så ofta. Sovit jättebra inatt trots att jag varit upp ett antal gånger för att ge ersättning och söva om Julian.

 

Fredag idag, dvs båda barnen hemma med mig. Vi har hittills haft en toppendag med mycket mys, barnen har ätit som hästar och vi har alldeles nyss intagit mellis efter ett besök i lekparken. Julian somnade till och med i vagnen, vilken bonus! Själv med båda barnen i en lekpark kunde ju annars vara en svårlöst ekvation. Hur gungar och klättrar man med ett barn och vaggar vagnen med det andra barnet i?

 

   

 

Och för bara några minuter sedan smällde Julian till med världens överraskning! Han gick hela 5 steg själv! 

 

Tidigare har han tagit högst två steg i fallande position mot pappan. Nu hade han dingelleksaken från skötbordet i ena handen och "lurades" därmed att han hade stöd och så började han gå bara sådär. Snacka om chockad jag blev! 

 

Det här kommer bli en spännande helg, för nu kommer det nog att lossna mer och mer.

 

Häromdagen när jag skulle hämta Jacklin på förskolan sprang jag ihop med en av de andra barnens pappa i dörren. Han var också där för att hämta barn, plural. Deras son har nu blivit så stor att han börjat på samma avdelning som sin storasyster. Storasystern tycker jag fortfarande är en liten knatte, men nu har lillebror alltså hunnit bli 1 år redan och går för fullt och pratar en del.

Han och Julian är födda ungefär samtidigt, det skiljer 2 månader ganska precis. Jag har svårt att fatta att Julian snart är så stor att han kan börja förskolan! Han föddes ju nyss! 

Det var i alla fall ett magplask rätt in i verkligheten, grabben börjar bli stor. 

 

Idag fick vi faktiskt besked om att Julian fått plats på samma förskola som Jacklin. Efter en liten pratstund med en av förskolelärarna vid dagens hämtning fick jag veta att om det är så att vi vill ha båda barnen på samma avdelning så ska det bli så, det är lärarna själva som styr mest över vilken avdelning barnen hamnar på.

Vi tror att det skulle vara en enorm fördel för Julian att hamna på samma avdelning som Jacklin, en trygghet under inskolningen med allt det här nya som kommer. En extra trygghet som Jacklin inte hade när hon skolades in. 

 

19 augusti ska han börja. Så vi kommer att ha hela sommaren tillsammans först. Ljuvligt!

 

 

 

 

 

Och där fick pappans förstärkare en omgång av små tjocka bäbisfingrar. De är starka de där nyporna, tro inget annat. Varken jag eller pappan hade en aning om att det gick att dra loss volymvredet eller vad det heter, men nu vet vi. Vi vet också att det går att sätta tillbaka igen, men hur bra det sitter nu jämfört med innan, det vet bara Julian.

 

Rent generellt är Julian som en Duracellkanin nuförtiden. Hyper. Jämt! Och gnällig. Ska man tjuvkika i utvecklingsschemat så har det sista språnget inte riktigt gått över ännu, kanske till och med att det sista åskovädret passerar över oss i detta nu.

 

Men vi struntar i det nu. Jag har läst någonstans att bara för att barnen passerar 1 års ålder så slutar inte utvecklingssprången. Bla. ska det komma ett vid 13 månaders ålder, ett vid 18 månader och nåt till.

 

Det är väl så resten av livet kanske, man går igenom olika faser då man är mer irritabel än annars men det går över. Faktiskt låter det helt troligt. Jag som hade en fruktansvärd pubertet och tonår vet att utvecklingssprången kan hålla i sig mer än ett par veckor.

 

Det är väl bara att vänja sig...

 

 

De där flisbrädorna är resterna av den 16 kg tunga spegeln som suttit på väggen i hallen sedan vi flyttade hit tills nu imorse.

Ett helt gäng med ståltrådar small av, spegeln slog i golvet så att ramen sprack sönder och det regnade flisor över det lilla flinande barnet som nyss hängt och slitit i spegeln. Pappan, som av en händelse stod alldeles bredvid, hann fånga upp spegelglaset och ramarna med bara en hand och därmed slapp vi ringa pling-plong-taxin pga sönderskuret barn.

 

Glaset höll, barnet helt oskatt, föräldrarna har skräckklump i magen av en massa "tänk om".

 

Gissa vem?