Lillebror Julian

I fredags fick jag frågan om hur gammal Julian var, jag svarade att han var 6 veckor, snart 7, och trodde att jag tog i lite i underkant. Han var nog säkert närmare 8 veckor. Men det stämmer ju inte, han blir 6 veckor nu på onsdag. Alltså är han fortfarande 5 veckor! Va!? Det känns då åtminstone som att vi haft honom i minst 8 veckor. Skumt det där med tidsuppfattning när man knappt håller koll på vilken dag det är.

Jag mår toppen och kan inte se mig mätt på vår lilla kille. Stora mörkblå ögon som tittar så kärleksfullt på mig, han är underbar! Det är fantastiskt att jag denna gång kan knyta an till mitt barn ordentligt även om jag tycker att det är orättvist att jag inte fick uppleva det här när vi fick Jacklin.

Nu när det är riktig sommarvärme och sol ute så är det helt ljuvligt att stoppa ner honom i vagnen efter att han fått mat och ny blöja och dra ut till en lekpark med Jacklin, han sover nämligen i vagnen hela tiden och vaknar lagom tills det är dags att äta igen. I går till exempel köpte vi med oss jordgubbar och satt på en filt i skuggan och bara myste för fullt jag och Jacklin. Hon fick springa fritt i lekparken och till och med jag gungade en stund, allt medans lillen sov gott i vagnen. Så länge vagnen står i skuggan går det bra, men längre fram i sommar kommer det nog att bli för varmt. Dessutom kommer han nog vara mer svårsövd då så det är lika bra vi passar på och gör saker på tu man hand nu jag och min fina dotter.

På fredag tar jag med mig barnen upp till Ljusdal. Vi ska åka tåg som vanligt, och lite gruvsamt är det att själv ta hand om packning, vagn och två barn. Men det kommer väl att gå bra. Hoppas vi.

Ikväll fick jag natta barnen själv igen.

Pappan är iväg på möte och utbildning med det nya jobbet som han ska börja med efter semestern. Hittills hade jag bara provat att natta båda barnen i vår stora säng, med mig i mitten och jag har då själv passat på att göra kväller tillsammans med dem. Ikväll ville jag prova något annat. 
Jag satte Julian i bärselen när han fått mat och var trött så att han såg i kors. Han somnade rätt kvickt och då gick jag med Jacklin till hennes rum för att natta henne. Dock väsnas och snarkar Julian så mycket när han sitter i selen och speciellt nu när han är lite förkyld, så Jacklin kunde inte somna. 
Inte ville hon att vi skulle gå ut heller så att hon skulle få prova att somna själv, då darrade underläppen på henne. Så jag var djärv och lade ifrån mig Julian i hans säng och smög tillbaka till en mammasjuk liten gotjej som genast slog armarna om mig och pussade mig. Hon somnade så, mitt i en kram, panna mot panna med mig.

Alldeles precis nyss, efter ett rejält skrovmål, log Julian sitt allra första riktiga leende. Han har förstås levererat ett och annat leende när han sovit, men detta var när han var vaken! Så skoj!

Nu är Julian 1 månad gammal. Han börjar bli ganska stark i nacken och spjärnar lite på prov med benen när man håller honom upprätt i knät. 
Han sover väldigt gott på mage, men vi försöker lägga honom på sidan i den mån det går. Det är när han är riktigt ledsen och kinkig som magläge funkar bäst. Han har vid ett flertal tillfällen vänt sig om från mage till rygg, men jag skulle tro att det skett av misstag och inte av vilja.
Det märks väldigt tydligt att han går igenom ett utvecklingssprång nu, hans beteende är precis enligt "schemat" och jag är glad att det första språnget brukar hålla i sig i ett par dagar eller en vecka högst. Efter det här hoppas vi kunna få se honom le och kanske till och med höra honom jollra. Och allt detta sovande han ägnat sig åt kanske ändras. Vad spännande det ska bli när han orkar hålla sig vaken längre på dagtid!

Lille Julian är 4 veckor och en dag idag. I går var vi på BVC för att väga och mäta och kolla så han utvecklas som han ska. Han kan fokusera blicken och följa föremål med blicken, duktig pojke. Och vuxit har han gjort också. 4.830 g väger han nu, är 56,5 cm lång och mäter 39,1 runt huvudet. En stadig gosse med stort huvud, hihi! Och otroooooligt söt!

Det är tur att jag är så förståndig att jag går och lägger mig runt 20-tiden nästan varje kväll, för dagarna startar väldigt tidigt här hemma nu för tiden. Som i morse till exempel. Kl 04 vaknade Julian och ville äta. Han fick mat och somnade om en halvtimme senare. Hann precis maka mig från honom för att somna om själv när jag hörde tassandet av 2-åringsfötter. Jacklin var vaken och ville att jag skulle läsa saga. Men snark! Ja, det var bara att kliva upp det och se glad ut.

Nu är klockan strax 09 och Julian börjar vakna till liv i vagnen. Vi har lämnat Jacklin på förskolan och sedan tog vi en promenad så han fick sova lite. Man hinner ju med mycket när man kliver upp så tidigt i alla fall!

Vi har ena riktiga smultronbarn. När Jacklin var cirka två veckor gammal fick hon ett rött märke i hårbotten som jag först trodde var ett märke från när de tog blodprov under förlossningen. På BVC fick jag det berättat för mig att det var ett smultronmärke. Det växte väldigt fort och när det var som störst var det ungefär lika stort som en 5-krona och buktade ganska mycket. Det dök upp ytterligare några stycken, men de var små. Idag har det i hårbotten nästan försvunnit helt, de små är lite envisare av sig men de kommer väl försvinna en vacker dag de med. 
När Julian var två veckor dök det upp två smultronmärken på han med. Ett på magen och ett under armen. De kommer nog att bli stora som det ser ut, men de sitter i alla fall inte i ansiktet. Lika som på Jacklin har det sedan dess dykt upp några små också. Nu håller vi tummarna att de inte blir så mycket större än de redan är.

Åh vad jag skulle vilja veta vad det är som gör att smultronmärken uppstår!?

Varför ska det vara så ensamt att vara föräldraledig?

Även om jag skulle ha släkten inpå knuten och många vänner i närheten så skulle de ju behöva vara föräldralediga/lediga/arbetslösa/sjukskrivna de med för att ha tid att umgås med mig på vardagarna. Som det är nu kan jag inte låta bli att känna mig socialt utsvulten. Tack och lov är det sommar snart, och sommar betyder semester!

Helt plötsligt blev jag ensam hemma! 

Jacklin är på förskolan och pappan tog med sig Julian i vagnen för att gå en sväng med återvinningsgrejer och lufta sig i det fina vädret. Jag förstår honom, när solen strålar så vackert som den gör idag bara måste man ut. Men själv har jag en lite dålig dag känns det som. Sitter gärna inne och häckar med min stora mugg kaffe nu när jag fick kvalitetstid med mig själv. Fick lite friskluft i morse när jag tog med båda barnen till BVC för vägning och gick med Jacklin på förskolan. 

Jodå, han har gått upp, 4.400 g väger han nu lillen. Precis lagom. Han äter med ganska exakt 3 timmars mellanrum och sover massor. Jag tror inte han är vaken mer än 3 timmar per dygn och har varit likadan sedan han föddes. Jag kan inte minnas att Jacklin var så här sömnig av sig, åtminstone inte så här länge. 

Nu är mitt kaffe uppdrucket. Jag tittar på klockan och räknar ut att det är ungefär 2,5 timme sedan Julian åt sist och då fick han inte i sig så mycket. Han borde vara hungrig nu, men pappan var så klok att han tog med sig en flaska just in case. Åh, jag kan inte låta bli att längta hem dem redan! Och Jacklin också! Min lilla dam som är så arg på mig nuförtiden.

När Jacklin var liten och vi skulle försöka få henne att sluta amma på natten gav vi henne Nan ersättning. Hon gillade den skarpt och magen klarade det galant. Varför jag valde att köpa Baby Semp till Julian vet jag inte, hade för mig att den skulle vara bra. Lite billigare är den också, men någon stor skillnad i pris är det inte.

Efter ett dygn med Baby Semp antog vi att han var så pass nöjd med den att vi vågade köpa två storpack att ha hemma. Självklart började han få kaskadkräkningar av den bara för det. Det är ganska vanligt att barn får det har jag hört. Inte så konstigt egentligen, den är rätt så skummig. Ordentligt mätt blev han inte heller som det verkade, men med tanke på alla luftbubblor i den så var inte det så konstigt det heller.

Så det får bli Nan till Julian också. Och bytet av ersättning gav resultat redan första natten. Han har sovit så bra och stått sig i 3-4 timmar på maten inatt. Tack och bock för det säger mamman.

Vi har nu helt övergått till att ge Julian ersättning istället för att amma. Det känns bäst så. Och nöjdare unge får man ju leta efter! Äntligen blir han mätt, äntligen har han slutat gallskrika så fort han vaknar eller får blöjan bytt. Det funkar till och med att lägga honom i hans egen säng efter nattmålen!

Att han är en storätare har vi redan insett, 100 ml färdig blandning har inte räckt så vi har ökat på mängden lite och ser vad han tycker om det. 135 ml fick han nu på morgonen, slurp sa det och nu sover han gott på pappans bröst. En sån syn att se mina fina pojkar mysa här i soffan bredvid, det är kärlek.

Idag blir han 2 veckor, den lilla sötkorven. Han är fortfarande en trött krabat, kanske en av anledningarna till att han är rätt så dålig på det här med amning. Han somnar efter bara 10 minuter. Var på BVC tidigare idag och där visade det sig att han bara gått upp 50 gram på 5 dagar, vilket är lite lite. Faktiskt så har han ju signalerat det själv genom att vara extra gnällig och svårnattad/svårtröstad i 2 dagar här. Han har även velat amma varannan timme, ibland bara en halvtimme direkt efteråt, så mätt blir han ju inte fastän jag ammar på som tusan.

Köpte med mig Baby Semp ersättning hem efter BVC-besöket och pappan fick prova ge honom en portion. Han slukade allt, 100 ml, och nu ligger han däckad. Stackarn var jättehungrig. 

Nu är jag bara i valet och kvalet om jag ska sluta amma helt eller försöka kombinera amning med ersättning. Det lutar åt det förstnämnda.

Igår var det Valborg, en hektisk och fulltecknad dag. Pappan jobbade så jag fick smygstarta morgonrejset med två barn ensam. Gick väldigt bra, Jacklin lämnades på förskolan vid 9 och sedan gick jag och Julian på en långpromenad i morgonsolen. 
Läkarbesök och samtal med terapeut varvades med amningar och blöjbyten. Hade tur som fått de tiderna jag fått, tajmades hur bra som helst med Julians mat- och sovklocka.

Kan härmed titulera mig pillerknaprare, så nu ska vi mota bort mörkret! Och samtalet med terapeuten var väldigt givande. Skönt att veta att det kommer vända snart, känner av en viss placeboeffekt redan.

Med hela lilla familjen samlad käkade vi kyckling- och grönsaksspett till middag och sedan klädde vi på oss för att åka till Vasaparken. Det skulle eldas majbrasa där och det finns helt grymt mycket gungor och sånt för barnen att underhålla sig med. Min vän Edit och hennes familj hakade på. Kände mig dock rätt mör och amningströg, det blev så påtagligt när jag knappt kunde föra en konversation utan att vandra iväg med blicken och tanken. Det var ändå skönt att komma ut och Jacklin hade väldigt kul, det är det som är huvudsaken. Julian låg i vagnen och sov gott ända tills vi kom hem igen.

Att bege sig ut bland folk på kvällen med en 12-dagars bäbis och en trotsig och övertrött 2-åring när man vanligtvis skulle ha gått och lagt sig kändes som en jätteprestation. Jag tror det tog runt en vecka innan vi överhuvudtaget vågade oss på att testa barnvagnen för första gången med Jacklin. Julian är redan en barnvagsfantast.

Nu sitter vi i soffan, jag och mina barn. Vi har ätit frukost tillsammans och tittat på barnprogram. Jacklin har hjälpt mig med blöjbyte på Julian, och är alltid redo att leta upp nappen när han är ledsen. Hon är så duktig.