Snälla sov!
Japp, definitivt språng. Kanske till och med tandsprickning, jag tycker mig känna igen de där vredesutbrottsattackerna som han drabbas av lite titt som tätt under natten.
Och så slänger vi in lite förkylning på det. Jag är först ut tror jag, känner mig rätt trött i hela kroppen, inte bara i hjärnan. Och täppt i näsan.
Inatt har jag fått tippa i näsdroppar i både min och i lillens näsa. Att han ska behöva ligga och flämta med munnen för att kunna andas gör det omöjligt att tutta på nappen, och det går ju inte. Så det är bara att hålla i det sprattlande och skrikande barnet och göra underverk fastän han inte förstår det själv.
Utöver förkylningssymtom då. Nätterna är mer eller mindre fruktansvärda. Ett enda långt omnattningsförsök av ett barn som inte vill ligga i famnen, inte i sin säng, inte bredvid mig i vår säng. Och så länge jag inte blir tokig själv och försöker att bara hålla honom och bara finnas där för honom så går det ju ganska bra.
Så länge pappan kan gå in och lägga sig bredvid Jacklin så att de båda kan få sova ostört.
Fast om vi gnuggar tröttheten ur ögonen och ser positivt på det här så kan språnget inte komma lägligare egentligen. Hade det dröjt ett par veckor till skulle vi vara mitt uppe i allt det här jobbiga lagom till jul. The horror!
Kommentarer
Trackback
