Lillebror Julian

Nu ikväll fick jag mig en tankeställare. Sedan någon vecka tillbaka eller så har det varit mer eller mindre omöjligt för pappan att mata och lägga Julian. Han gallskriker och är otröstlig. Verkar inte vilja "ge upp" som han gör med mig. Ok, låt mig förklara lite närmare.

När Julian verkar närma sig ett utvecklingssprång eller är mitt uppi det, så krånglar det väldigt med matningen. Han kan vägra ta flaskan och bara gråter. Han kan vara hur glad som helst alldeles precis innan, och det är dags att äta. Han signalerar hunger men ändå så sparkar han bakut. Får han däremot nappen en stund och vaggas i famnen så att han blir riktigt lugn, då kan man snabbt ta ut nappen och ge honom flaskan istället och han äter upp allt. Det betyder ju att han visst var hungrig men var för upprörd för att äta, eller nåt sånt.

Att behöva lura sitt eget barn att äta känns ju sådär, men vad gör man? Man lär sig användbara trix efter ett tag.

 

Nu funkar inte det trixet alls med pappan. Julian vill ha mamman. Punkt. Till och med att han börjat bli mer skrikig när pappan ska byta hans blöja. Och ikväll slog det mig. Det var precis likadant med Jacklin! EXAKT LIKADANT! Han fick inte natta och blöjbytena var katastrof.

Men det går ju över så småningom, det vet vi nu. Det gör det.