Lillebror Julian

Oj vilket bråk det blev i morse mellan mig och Jacklin! Jag hade ont i magen hela dagen efter det. Jo, jag har faktiskt fortfarande lite ont i magen om jag känner efter.

 

Jag tror jag tar på mig lite mer än jag klarar av här hemma. Lämnar och hämtar på förskolan, fixar barnens kläder, planerar mat och handlar, städar här hemma, plockar undan saker som dräller. Sedan är rekommendationerna för en förstföderska att vila när bäbisen sover. För en andragångsföderska är rekommendationerna att umgås med det större barnet när bäbisen sover. Tid för vila finns det ju knappast, för det ska helst klämmas in en massa annat också. Träna bort allt fläsk på kroppen, laga mat, ringa nån vuxen att prata med så jag slipper bli galen, öppna räkningar som samlats i en hög, helst betala räkningarna också. Tvätta mig, åtminstone med en av bäbisens tvättlappar så att dagispersonalen (och de andra mammorna) inte kommer börja ställa konstiga frågor till Jacklin hur det står till hemma. Pussa på mannen. Inventera tvätt och se vad som behöver handtvättas för att det blivit nerkissat, nerbajsat eller nerkräkt. Diska nappflaskor.

 

GAH!

 

Jag vill att det ska gå att köpa tålamod på lösvikt nånstans. Mitt är på väg att ta slut, det ligger litegrann kvar på botten men jag hör att det är på väg att sina när som helst. Det låter precis som när kaffebryggaren suger upp det sista vattnet. SÖRPEL!

 

Jag säger "Tack GODE GUD för förskolan!!! Amen!" En välbehövlig paus för både Jacklin och mig. Men jag önskar att det inte behövde vara så. På tal om förskolan ska vi nog ändra tiderna för Jacklin så att pappan kan lämna på morgonen istället för att jag ska dra det lasset själv varje dag. I längden tror jag att det är bäst för oss alla. Dessutom innebär en sådan tidsändring att hon är ledig varje fredag, vilket ju är toppen! Vi måste prova i alla fall.

 

Min fina fina trotsiga 2,5-åriga tjej som jag älskar till stjärnorna och tillbaka, jag vill bara hålla om henne och säga att mamma aldrig mer ska skrika på henne. Jag lovar och svär att jag ska räkna till hundra istället. En miljard om det är så.