Lillebror Julian

I morgon är det Valborg. Förra årets Valborg tog vi med oss den nyblivna storasystern och den 12 dagar gamla lillebrorsan ut för att titta på majbrasa och träffa vänner. Jag tror att jag fortfarande kämpade med en amning som inte fungerade och jag var otroligt vimsig, trött, panikslagen, skräckslagen. En tvåårig lilltjej som behövde väldigt mycket uppmärksamhet, men som inte kunde få det av sin mamma. En liten liten kille som bara sov och åt och jag var den som hade ansvaret för att han skulle överleva.

 

Första tiden med Jacklin är ett enda luddigt minne, första tiden med Julian minns jag klarare. Kanske tack vare att jag fick hjälp mot min förlossningsdepression den här gången. Då vid Valborg hade jag börjat medicinera men effekten hade inte trätt in ännu. Bäbisen i vagnen var ännu en främling för mig. Till och med jag var en främling för mig själv. Hela min kropp skrek efter att få styra stegen hemåt. Jag ville kura ihop mig i soffan och bara ruttna bort. Inte socialisera med folk som jag trodde såg på mig att jag var helt psyko. Paranoid.

Och det dåliga samvetet högg mig i magen konstant. Min psykolog fick mig att säga högt: Jag duger. Mitt hjärta höll fingrarna i kors och blåljög tanten rakt upp i ansiktet.

 

Idag är allt annorlunda. Idag tackar jag livet varje dag, jag vill leva. Mina barn är det ljuvligaste som finns. Jag känner att jag räcker till för dem båda även om jag räknar minuterna tills pappan kommer hem när jag är ensam med dem. Jag har fortfarande dåligt samvete, nästan dagligen, men det fräter inte upp mig inifrån. Jag vet att jag duger och jag tror på det själv.

 

Jag älskar mina barn otroligt högt och ångrar inte att jag utsatte mig för den mentala omställningen. Ju mer tid jag lägger mellan mitt jag då och mitt jag idag känner jag dock att jag aldrig mer vill tillbaka dit.