Ett himla pusslande
Att påstå att det är ett himla pusslande med båda barnen hemma är ingen underdrift. När den ena skriker för att han är hungrig skriker den andra för att hon har bajsat och när det är åtgärdat blir det ombytta roller. Jag kan ju avslöja att jag inte direkt längtar efter att ta hand om båda barnen ensam när pappan jobbar och Jacklin är ledig från förskolan. Faktiskt vore drömmen att pappan hade långsemester nu i anslutning till pappadagarna. Eller att han vore arbetslös till och med. Drastiskt va?
Julian är 11 dagar idag. Amningen gör fortfarande skitont, men förhoppningen är att det ska gå över snart. Vill så gärna få amningen att fungera den här gången också, men vi får se vad de säger på Vårdcentralen och BUP imorgon. Jo, det är så att jag ligger i riskzonen för att drabbas av förlossningsdepression igen. Efter samtal med min barnmorska kom vi fram till att jag led av förlossningsdepression efter att Jacklin föddes, den höll i sig rätt så länge dessutom, flera månader. Den här gången får det inte gå lika långt, det är jobbigt som det är ändå med den omställningen som ett tillskott i familjen innebär. Så imorgon, det är då det gäller. Jag har en önskan om att kunna kombinera amning med nåt mirakelpiller så att mina oros- och ångestattacker hålls i schack.
Nåväl. Hur ser situationen ut idag då? Pappan nattar Jacklin i hennes rum och går oftast dit och lägger sig när han ska sova. Jag nattar Julian i vår säng, liggandes på sidan och ammar. Hittills är kvällarna då jag gått upp igen och umgåtts med pappan lätträknade. Jag jagar sovtimmar och då är det lika bra att lägga sig när barnen lägger sig, vid 18-19 alltså.
Julian vaknar oftast varannan timme, eller var tredje, och då vill han äta. På dagtid äter han gärna en gång i timmen. Om han inte ligger i vagnen och vi går ut på promenad då, för då kan han sova i tre timmar i sträck. Bärselen verkar han också tycka om, och sova på min bröstkorg. Så lite tricks kan man ändå påstå att vi har om han skulle vara helt omöjlig att få att somna på natten. Han är en riktig myskille så kramar och gos verkar göra honom nöjd.
Han börjar ha mer vakentid på dagen, så det är på väg åt rätt håll nu. Nu får vi se hans stora vackra mörkblå ögon oftare.
Julian är 11 dagar idag. Amningen gör fortfarande skitont, men förhoppningen är att det ska gå över snart. Vill så gärna få amningen att fungera den här gången också, men vi får se vad de säger på Vårdcentralen och BUP imorgon. Jo, det är så att jag ligger i riskzonen för att drabbas av förlossningsdepression igen. Efter samtal med min barnmorska kom vi fram till att jag led av förlossningsdepression efter att Jacklin föddes, den höll i sig rätt så länge dessutom, flera månader. Den här gången får det inte gå lika långt, det är jobbigt som det är ändå med den omställningen som ett tillskott i familjen innebär. Så imorgon, det är då det gäller. Jag har en önskan om att kunna kombinera amning med nåt mirakelpiller så att mina oros- och ångestattacker hålls i schack.
Nåväl. Hur ser situationen ut idag då? Pappan nattar Jacklin i hennes rum och går oftast dit och lägger sig när han ska sova. Jag nattar Julian i vår säng, liggandes på sidan och ammar. Hittills är kvällarna då jag gått upp igen och umgåtts med pappan lätträknade. Jag jagar sovtimmar och då är det lika bra att lägga sig när barnen lägger sig, vid 18-19 alltså.
Julian vaknar oftast varannan timme, eller var tredje, och då vill han äta. På dagtid äter han gärna en gång i timmen. Om han inte ligger i vagnen och vi går ut på promenad då, för då kan han sova i tre timmar i sträck. Bärselen verkar han också tycka om, och sova på min bröstkorg. Så lite tricks kan man ändå påstå att vi har om han skulle vara helt omöjlig att få att somna på natten. Han är en riktig myskille så kramar och gos verkar göra honom nöjd.
Han börjar ha mer vakentid på dagen, så det är på väg åt rätt håll nu. Nu får vi se hans stora vackra mörkblå ögon oftare.
Kommentarer
Trackback
