Lillebror Julian

Det märks tydligt att världen vänts upp och ner nu igen för åtminstone ett av barnen. Det är snudd på kaos varenda dag och jag känner mig väldigt nära hjärnblödning. Det är ganska vanligt att folk försöker beskriva en viss situation som att det "tjatar hål i huvudet på mig". Här är det tjat plus gnäll. I all evighet, amen. Snacka om höl!

 

Det ena barnet kan själv, men ska ha hjälp ändå, utbrister "Jag är ARG på dig!" rätt vad det är, och skriker på sin lillebror som inte vet vad han gör. Det andra barnet gråter uppgivet bara av att sättas ner på golvet en snabbis, och kryper runt som ett enda gnällbälte. Och kräks. Idag har han nog kräkts 20 gånger. Tack vare att han fick lite ersättning till mellis både på förmiddan och eftermiddan. Men käre värld, pöjken måste ju få i sig vätska utan att det ska liksom skölja magen och göra det lättare att spy upp allt. Så fort man tar upp det av gråt snoriga lilla barnet i sin famn så får man räkna med att få sig en kräkblaffa på sig. Det bara är så.

 

Och vad svårt det är att behålla rösten len som sockerkakssmet när man egentligen vill vråla med mullrande otäck röst "MEN HÅLL KÄFTEN!" 

 

Och vad det bränner i bröstet när jag på väg ut ur rummet där Julian sitter, upptäcker att han lägger sig och kramar min klänning som jag nyss slängt i tvätthögen på golvet.