Lillebror Julian

Det är bara 10 veckor sedan jag låg där i förlossningsrummet och var alldeles omtöcknad av smärta. Det känns som att vi alltid haft Julian, han har blivit så självklar. Ibland känns det förstås helt overkligt att vi har två barn, hur gick det till? Jag som fortfarande hajar till ibland när jag tänker på att jag har en dotter på snart 3 år, "Va, har jag barn!??", liksom.

Ja, igår blev Julian alltså 10 veckor gammal. Tiden går fort men ändå sakta, svårt att förklara. Han är helt ljuvlig. Har ler väldigt mycket och är en glad liten fis. Tycker mycket om att ligga i babygymmet och kika på de roliga djuren som hänger där. Och Jacklin blir bara större och större. Hon har blivit en "Stor tjej", som hon själv säger, och är så duktig med sin lillebror. Häromdagen låg Julian i babygymmet och då satte sig Jacklin bredvid och sa med sin allra lenaste röst: "Julian? Pappa cykla jobbet. Jaaaa. Inte lessen, mamma hemma."

När Jacklin var liten bäbis tyckte jag att hon var mest lik pappan och hade svårt att tro på de som sa att hon var så otroligt lik mig. Nu när jag jämför bilderna på Julian och Jacklin ser jag att de är små miniversioner av oss. Jacklin är en mini-AK och Julian är en mini-Janne.

I fredags fick jag frågan om hur gammal Julian var, jag svarade att han var 6 veckor, snart 7, och trodde att jag tog i lite i underkant. Han var nog säkert närmare 8 veckor. Men det stämmer ju inte, han blir 6 veckor nu på onsdag. Alltså är han fortfarande 5 veckor! Va!? Det känns då åtminstone som att vi haft honom i minst 8 veckor. Skumt det där med tidsuppfattning när man knappt håller koll på vilken dag det är.

Jag mår toppen och kan inte se mig mätt på vår lilla kille. Stora mörkblå ögon som tittar så kärleksfullt på mig, han är underbar! Det är fantastiskt att jag denna gång kan knyta an till mitt barn ordentligt även om jag tycker att det är orättvist att jag inte fick uppleva det här när vi fick Jacklin.

Nu när det är riktig sommarvärme och sol ute så är det helt ljuvligt att stoppa ner honom i vagnen efter att han fått mat och ny blöja och dra ut till en lekpark med Jacklin, han sover nämligen i vagnen hela tiden och vaknar lagom tills det är dags att äta igen. I går till exempel köpte vi med oss jordgubbar och satt på en filt i skuggan och bara myste för fullt jag och Jacklin. Hon fick springa fritt i lekparken och till och med jag gungade en stund, allt medans lillen sov gott i vagnen. Så länge vagnen står i skuggan går det bra, men längre fram i sommar kommer det nog att bli för varmt. Dessutom kommer han nog vara mer svårsövd då så det är lika bra vi passar på och gör saker på tu man hand nu jag och min fina dotter.

På fredag tar jag med mig barnen upp till Ljusdal. Vi ska åka tåg som vanligt, och lite gruvsamt är det att själv ta hand om packning, vagn och två barn. Men det kommer väl att gå bra. Hoppas vi.

Ikväll fick jag natta barnen själv igen.

Pappan är iväg på möte och utbildning med det nya jobbet som han ska börja med efter semestern. Hittills hade jag bara provat att natta båda barnen i vår stora säng, med mig i mitten och jag har då själv passat på att göra kväller tillsammans med dem. Ikväll ville jag prova något annat. 
Jag satte Julian i bärselen när han fått mat och var trött så att han såg i kors. Han somnade rätt kvickt och då gick jag med Jacklin till hennes rum för att natta henne. Dock väsnas och snarkar Julian så mycket när han sitter i selen och speciellt nu när han är lite förkyld, så Jacklin kunde inte somna. 
Inte ville hon att vi skulle gå ut heller så att hon skulle få prova att somna själv, då darrade underläppen på henne. Så jag var djärv och lade ifrån mig Julian i hans säng och smög tillbaka till en mammasjuk liten gotjej som genast slog armarna om mig och pussade mig. Hon somnade så, mitt i en kram, panna mot panna med mig.

Det är tur att jag är så förståndig att jag går och lägger mig runt 20-tiden nästan varje kväll, för dagarna startar väldigt tidigt här hemma nu för tiden. Som i morse till exempel. Kl 04 vaknade Julian och ville äta. Han fick mat och somnade om en halvtimme senare. Hann precis maka mig från honom för att somna om själv när jag hörde tassandet av 2-åringsfötter. Jacklin var vaken och ville att jag skulle läsa saga. Men snark! Ja, det var bara att kliva upp det och se glad ut.

Nu är klockan strax 09 och Julian börjar vakna till liv i vagnen. Vi har lämnat Jacklin på förskolan och sedan tog vi en promenad så han fick sova lite. Man hinner ju med mycket när man kliver upp så tidigt i alla fall!

Varför ska det vara så ensamt att vara föräldraledig?

Även om jag skulle ha släkten inpå knuten och många vänner i närheten så skulle de ju behöva vara föräldralediga/lediga/arbetslösa/sjukskrivna de med för att ha tid att umgås med mig på vardagarna. Som det är nu kan jag inte låta bli att känna mig socialt utsvulten. Tack och lov är det sommar snart, och sommar betyder semester!

Vi har nu helt övergått till att ge Julian ersättning istället för att amma. Det känns bäst så. Och nöjdare unge får man ju leta efter! Äntligen blir han mätt, äntligen har han slutat gallskrika så fort han vaknar eller får blöjan bytt. Det funkar till och med att lägga honom i hans egen säng efter nattmålen!

Att han är en storätare har vi redan insett, 100 ml färdig blandning har inte räckt så vi har ökat på mängden lite och ser vad han tycker om det. 135 ml fick han nu på morgonen, slurp sa det och nu sover han gott på pappans bröst. En sån syn att se mina fina pojkar mysa här i soffan bredvid, det är kärlek.

Att påstå att det är ett himla pusslande med båda barnen hemma är ingen underdrift. När den ena skriker för att han är hungrig skriker den andra för att hon har bajsat och när det är åtgärdat blir det ombytta roller. Jag kan ju avslöja att jag inte direkt längtar efter att ta hand om båda barnen ensam när pappan jobbar och Jacklin är ledig från förskolan. Faktiskt vore drömmen att pappan hade långsemester nu i anslutning till pappadagarna. Eller att han vore arbetslös till och med. Drastiskt va?

Julian är 11 dagar idag. Amningen gör fortfarande skitont, men förhoppningen är att det ska gå över snart. Vill så gärna få amningen att fungera den här gången också, men vi får se vad de säger på Vårdcentralen och BUP imorgon. Jo, det är så att jag ligger i riskzonen för att drabbas av förlossningsdepression igen. Efter samtal med min barnmorska kom vi fram till att jag led av förlossningsdepression efter att Jacklin föddes, den höll i sig rätt så länge dessutom, flera månader. Den här gången får det inte gå lika långt, det är jobbigt som det är ändå med den omställningen som ett tillskott i familjen innebär. Så imorgon, det är då det gäller. Jag har en önskan om att kunna kombinera amning med nåt mirakelpiller så att mina oros- och ångestattacker hålls i schack.

Nåväl. Hur ser situationen ut idag då? Pappan nattar Jacklin i hennes rum och går oftast dit och lägger sig när han ska sova. Jag nattar Julian i vår säng, liggandes på sidan och ammar. Hittills är kvällarna då jag gått upp igen och umgåtts med pappan lätträknade. Jag jagar sovtimmar och då är det lika bra att lägga sig när barnen lägger sig, vid 18-19 alltså.
Julian vaknar oftast varannan timme, eller var tredje, och då vill han äta. På dagtid äter han gärna en gång i timmen. Om han inte ligger i vagnen och vi går ut på promenad då, för då kan han sova i tre timmar i sträck. Bärselen verkar han också tycka om, och sova på min bröstkorg. Så lite tricks kan man ändå påstå att vi har om han skulle vara helt omöjlig att få att somna på natten. Han är en riktig myskille så kramar och gos verkar göra honom nöjd. 

Han börjar ha mer vakentid på dagen, så det är på väg åt rätt håll nu. Nu får vi se hans stora vackra mörkblå ögon oftare.