Lillebror Julian

Jag är helt hopplöst förälskad i den här tjejen! Min allvarsamma, tankfulla, kärleksfulla, busiga, lillgamla, bestämda lilla dam.

 

 

 

Han är en riktig liten mysis den här Julian! 

 

  

Jag flyttar om tavlor, byter ut lampor, möblerar om, byter gardiner, fixar, donar, pysslar, förbättrar men är ändå inte riktigt nöjd. Allt det här är ju tydliga tecken på att man är rastlös och vill ha förändring. Tankarna på att Julian ganska snart ska ha eget rum och stor säng precis som Jacklin gör det hela ännu lite olustigare. Vi har inte plats. 

Julian har äntligen kommit så mycket ikapp sin storasyster att de kan leka tillsammans med enbart lite lagom tillsyn, han sitter ju helt själv och tar sig dit han vill. Jacklin är så försiktig med sin lillebror (när hon vill) och de har så himla roligt ihop!

Det är en fördel att Julian verkar vara en tålig kille, för när syrran är med och leker blir det ju en och annan vurpa, även om det inte är meningen.

 

Vi känner lättnad när vi nu ser att det var ett bra beslut att skaffa ett syskon till Jacklin.

 

Syskonkärlek

 

Efter en timmes härj i stora sängen för att jag inte orkade kliva upp, somnade lille Julian på min arm. 

 

Jag och Jacklin tvättade håret på varandra.

 

Jacklin åt upp hela sin frukost bestående av två mackor, en halv banan, ett glas mjölk och två katrinplommon.

 

Pappan stannade hemma med Julian medans jag och Jacklin gick till förskolan själva, bara hon och jag. Vi höll varandra i händerna hela vägen.

 

Julian vinkade till pappan när han gick till jobbet.

Kan hända att det bara var slumpen men det ska ändå dokumenteras tycker jag!

Nu ikväll när jag skulle natta Julian sa jag till Jacklin, som var helt klar för läggdags hon med, att istället för att sitta kvar uppe och titta på barnprogram kunde hon gå in i sitt rum och lägga sig i sängen och vänta där på att jag skulle natta klart Julian.

 

 Mysbelysning, välling i magen och trötthet gjorde sitt.

 

Ikväll har Jacklin för första gången någonsin själv gått och lagt sig i sin säng och somnat.

Relativt nyss hemkomna från Hälsingevistelsen och jag är lagomt mör i kroppen fastän tåget kom i tid och gick enligt tidtabell hela vägen. Mest mentalt trött skulle jag tro, det är jobbigt att bo uppi annat folk i flera veckor och under tiden dras med sjukdomar och den vanliga jul- och nyårshysterin. Nu andas jag UT! Det är superduperskönt att vara hemma igen. Pappan var i och för sig bara hem som hastigast för att komplettera sin packning och drog vidare till Husqvarna i jobbet, men två dagar allena med mina underbara kids är ju inte hela världen. Vi ska riva ner allt julpynt och spela musik och titta på Pippi Långstrump och leka med nya leksaker, och jaga varandra i kryplekar och förmodligen bara mysa runt i pyjamas i dagarna två. Vattenkrig kan också bli aktuellt, barna måste ju badas och då kan vi passa på att lattja. 

Inatt fick vi ge Jacklin Alvedon för hon badade i febersvett och hade frossa natten till idag, så hon har också blivit sjuk nu. Attsingen, men det är inte helt oväntat med tanke på att både jag och Julian är inne på vår andra vecka i sjukan.

 

 

Julian har lärt sig vinka och fick idag sin andra tand. Han kan även göra ett slags visselljud med munnen och säger AM till mig och ABB till pappan. FOFF vet vi inte vad det betyder.

 

 

Jag: Vad har man inne i huvet? Innanför skallbenet?

Jacklin: Knäck!

 

 

Jag: Åh vad jag är trött!

Jacklin: Det är ingen fara, vi är snart hemma.

 

Vi har så smått börjat kunna andas ut, av flera anledningar. Dels är julstöket över, fast jag vet inte om det som blev av verkligen kan räknas som julfirande. Julstämningen har verkligen lyst med sin frånvaro, åtminstone för min del. Och dels börjar Julian att friskna till från sin dunderförkylning som härjat bra länge nu. Fast ska vi börja från början så började julkaoset redan med tågresan upp.

 

3-timmarsresan utan byten blev en 8,5-timmarsresa och vi anlände Ljusdal kl 00.30 på natten med helt utslagen Julian och en av trötthet och tristess överenergisk Jacklin. Vid 02 sov vi allihopa och fick för första gången på länge sova ända till 08.30 innan Jacklin klättrade ur sängen och gick in till farfar. Julian vaknade visserligen 06 och ville ha käk, men han somnade nästan på en gång igen. Tack och lov. Jag var så trött att jag nästan började gråta vid tanken på att behöva göra morgon redan då.

 

Vi kom i alla fall fram, det är huvudsaken.

 

Sedan kom förkylningen som hållit oss och Julian vaken i flera nätter nu. (Fy fabian vad jobbigt det har varit!)

 

Dagen före julafton var alla julklappar på något mystiskt sätt inhandlade, julgranen kläddes och Julian fick sin första tand.

 

Julaftonen tillbringade vi först hos Susanne med familj, där vi åt grötbrunch med i princip alla i släkten. På eftermiddagen dundrade vi vidare till Fredrik med familj och vi stannade tills det började närma sig läggdags för barnen. Väl hemma möttes vi av en blek farfar som legat i kräksjuka hela dagen. Men jippi.

 

Juldagen tog vi det lugnare än lugnast fastän vi egentligen skulle varit till mormor och morfar på middag. Julian var alldeles för sjuk. Och någonstans där i magtrakten satt vi och kände efter om vi också skulle bli kräksjuka, igen...

 

Och så var vi framme vid annandagen då, idag. Det börjar kännas bättre. Julian verkar vara piggare och alla julmåsten och ouppfyllda juldrömmar kan läggas åt sidan. Barnen har fått jättemycket julklappar som de tycker väldigt mycket om, så de är nöjda. Och någon kräksjuka har vi inte drabbats av heller, alltid något!

 

God fortsättning!

 

 

Den årliga jultågresan ska gå av stapeln idag. Med tanke på att vi åker vid 16-tiden och är framme när båda barnen brukar sova så hoppas jag att tågen går enligt tidtabell och att vi inte kommer fram senare. 

Julian sitter i detta nu och tränar på att veva runt med mitt skramliga halsband så nog vet vi vad vi kan underhålla honom med om det skulle krisa. Det kommer låta som att vi har tagit med oss hela tomtesläden med bjällror i sätet men det får det vara värt. Hellre det än gnäll. Gnäll gräver djupare hål i huvet än en gevärskula...

 

Och vi har inte packat en pinal än! Inte ens hämtat ner resväskan från vinden. Inte ens tvättat upp kläderna som måste tvättas för de ska med i packningen. 

 

Vi får ta en sak i taget och försöka komma ihåg att andas mellan varven, även om vi lider av sån sömnbrist nu att vi känner oss som senildementa både jag och pappan.

 

Medans pappan tar igen lite sömn nu på morgonen så tar jag med mig båda barnen in i badrummet och badar dem. Nu kör vi!

 

 

Jacklin blev sjuk. Pappan insjuknade samma kväll. Julian var också sjuk och hade förmodligen varit i ett par dagar redan. Båda förskolefröknarna som tog hand om Jacklin och hennes kräks blev också sjuka. Själv klarade jag mig den här gången också. Pepparpeppar.

 

För inte inte gå in på hur rent ut sagt jävligt det varit, så kan jag säga att jag önskar det fanns vaccin mot vinterkräksjuka. Jag har nästan lust att låta hela familjen sitta i karantän tills det blir vår så vi slipper drabbas av den här vidriga sjukdomen igen.

 

Nu fokuserar vi på att det är jul snart. Idag åker vi in till stan och julhandlar. Håll tummarna för att barna håller sig i skinnet och att mammans tålamod inte sinar.

Nja, den här Luciadagen hade ju kunnat sluta bättre kan jag tycka.

 

För ett par dagar sedan blev Julian sjuk. Jättekaskadkräkning som sabbade hela hans säng, magplågor och hela fadderittan. Dagen efter var han lika glad som vanligt den lilla spjuvern men magen var inte helt ok. Mat ville han inte ha, det var gröt som gällde, och yttepytte ersättning. Efter ytterligare en dag verkade han frisk som en nötkärna! Han fick därför hänga med på lussefirande på Jacklins förskola i morse.

 

Lussefirandet var urtjusigt! Duktiga ungar som sjöng, mysbelysning, gott fika, och längst fram i luciatåget stod min älskade lilla unge med linne, rött band i midjan, lockigt hår, batteriljus i handen och lite glitter i håret som vi knep från julgranen i går kväll. Hon sjöng inte så mycket, hon var blyg tror jag. Men världens finaste! Julian skötte sig exemplariskt, skönt.

 

Och så kom vi till hämtningen i eftermiddags. Kräk, Precis minuten innan jag klev in hade Jacklin lagt en blaffa på golvet och paniken spred sig snabbt bland barn och personal. Kalabalik! 

Det var bara att byta om på henne och klä på och gå hem. Snacka om sten i magen man hade på väg hem.

 

Väl hemma insjuknar Julian igen. Men det är då väl...

 

Jahopp, så vi får väl se hur den här natten blir. Spännande. Eller nåt. Gulp.

 

Hittar schemat. Kollar i kalendern. Räknar. Grubbel grubbel. Hmmm.

 

Det KAN ju vara så att det är ett par veckor för tidigt, men det verkar inte bättre än att Julian är inne i ett utvecklingssprång igen. 

 

På dagtid är det full fart som gäller, han vill vara överallt! Krypa hit, krypa dit. Hack i häl på en. Bryta ihop i gråt för att han inte hinner med. Vill upp i famnen. Vill ner på golvet. Vad var det för ljud? Titta! Lyssna! Vråla med rösten, fan va cooooolt! 

 

Allt det där är ju alldeles bedårande, han är ju mest glad så. Men läggningarna, hoppla. Sprall-killen sprattlar och blir mest irriterad av att hållas i famnen och vaggas. Vi är tillbaka till de snabba tåhävningarna igen, för läggas ner i hans säng för att komma till ro där funkar inte jämt. 

 

Men ett matvrak är han och älskar mjukmacka med smör på. Leverpastej har han också fått prova. Gröt, mat, ersättning, allt går i. Mycket trevligt.

 

Jacklin tränar till luciafirande på förskolan, det märks tydligt. Hon går nämligen omkring och nynnar "lusse lelle" och "santa lucia". Hon är så gullig mellan utbrotten.

 

Ikväll är pappan på innebandy med polarna så jag har alltså alldeles nyss nattat barnen själv. Nu ska jag njuta av tystnaden, lugnet och av att alla leksakerna är ihopslängda i en enda hög så att snubbelrisken minskat med hur många procent som helst.

Det märks tydligt att världen vänts upp och ner nu igen för åtminstone ett av barnen. Det är snudd på kaos varenda dag och jag känner mig väldigt nära hjärnblödning. Det är ganska vanligt att folk försöker beskriva en viss situation som att det "tjatar hål i huvudet på mig". Här är det tjat plus gnäll. I all evighet, amen. Snacka om höl!

 

Det ena barnet kan själv, men ska ha hjälp ändå, utbrister "Jag är ARG på dig!" rätt vad det är, och skriker på sin lillebror som inte vet vad han gör. Det andra barnet gråter uppgivet bara av att sättas ner på golvet en snabbis, och kryper runt som ett enda gnällbälte. Och kräks. Idag har han nog kräkts 20 gånger. Tack vare att han fick lite ersättning till mellis både på förmiddan och eftermiddan. Men käre värld, pöjken måste ju få i sig vätska utan att det ska liksom skölja magen och göra det lättare att spy upp allt. Så fort man tar upp det av gråt snoriga lilla barnet i sin famn så får man räkna med att få sig en kräkblaffa på sig. Det bara är så.

 

Och vad svårt det är att behålla rösten len som sockerkakssmet när man egentligen vill vråla med mullrande otäck röst "MEN HÅLL KÄFTEN!" 

 

Och vad det bränner i bröstet när jag på väg ut ur rummet där Julian sitter, upptäcker att han lägger sig och kramar min klänning som jag nyss slängt i tvätthögen på golvet.

 

Just nu känns det som att vi ser ljuset i tunneln. Eller nej förresten, vi badar redan i ljuset, om det är tillåtet att ropa hej innan vi är över bäcken...

 

Förkylningsvirus har härjat och haft både förfest, brakfest och efterfest med barnens immunsystem. Några eftersläntare är kvar och dricker ur slattarna, men snart drar de nog till ett annat ställe för att trycka kebab eller nåt. Feber och diverse äckligheter alltså, som alla andra, men vi kom ju faktiskt rätt lindrigt undan. Det har inte varit tal om några vaknätter och barnen har hållt humöret uppe. Och Julian slapp febern! Pappan har hittills bara haft lite ont i halsen och jag var hängig en dag, kanske nån liten temphöjning. Det är nog dagisvirus och vi fick hem det med Jacklin, därav anledningen till att hon blev sjukast. Tror jag.

 

Det är nog det enda positiva med sjukdomar, att allt känns så himla bra när det gått över!

 

Och! Att nalla av Julians D-droppar visade sig ge toppenresultat! Väck är den värsta vintermörkertröttheten och grinigheten. Det är alltså därför som Julian jämt är en sån gladfis! Då får vi vara mer ihärdiga med att ge Jacklin D-droppar också tror jag, suddar det ut lite av hennes trotssurhumör gör det ju absolut ingenting.

Jag och Jacklin på väg hem från förskolan, ett gråmulet 30 oktober.

 

Jacklin: Åh, jag måste ta av mig mössan, jag är varm.

Jag: Ja, gör så du.

Jacklin: Det är jättesoligt! Solen lyser.

Jag: Gör den? Vart då? Jag ser ingen sol.

Jacklin: Bakom molnen!

 

 

Ikväll ska jag gå på mitt allra första föräldramöte. Lite nervöst, men framförallt ångestfyllt, jag känner mig gammal! När blev jag så gammal att jag får gå på föräldramöten? Herregud. Känner mig 20 år äldre idag än igår bara jag tänker på det.

Ja jo, vi har två barn, varav den ena har gått på förskola i lite mer än ett år och den andra håller på och kravlar på golvet i jakten på kunskapen att krypa, men föräldramöte? Det är nästan på gränsen för vad jag kan ta in nu. När jag var barn och var tvungen att hänga med på föräldramöte så var alla mammor och pappor mer eller mindre gråhåriga och hade rynkor i ansiktet. Det är i alla fall så jag minns det.

Snart fyller jag 31, men jag är långt ifrån gråhårig och rynkig.

Stressen och sömnbristen har gått bananas med mina hormoner så jag har fått världens utbrott av tonårsfinnar i ansiktet. Jag skäms ihjäl! Men det var likadant när Jacklin var runt halvåret om jag tänker efter, och det gick ju faktiskt över.

 

Nu i helgen är vi bjudna på 50-årskalas hos min farbror i Södertälje, och jag ska stanna kvar på kvällen medans pappan åker hem med barnen när det närmar sig läggdags för dem. Jag ska sova på hotell minsann! Dela rum med syster Katarina, samma hotell som syster Susanne med familj och min mamma och pappa. Rena rama släktträffen! Att få visa upp mina fina barn för allihopa ska bli så roligt, det känns som evigheter sedan vi sågs sist. Kanske har Julian lärt sig krypa tills dess.

 

Nu måste jag smörja med krämer och ha mig, och fundera ut hur jag på bästa sätt döljer cappricciosa-utbrottet i ansiktet. Föräldramöte ikväll som sagt. Pirr pirr!

" Nu har det gått ganska exakt 12 timmar sedan jag gick och la mig.

 

När jag precis hade somnat började nappjakten fram till 00, då Jacklin vaknade och gallskrek i sitt rum. Fick gå upp och hämta henne men hennes gråt höll Julian vaken. Mata han och sedan tvärdäckade vi allihop fram till 04 när Julian och Jacklin vaknade samtidigt. Jacklin är dock trött och är grinig från start och tycker att det är "dumheter" att jag tänt lampor. Sedan sitter Julian i babysittern och gnäller, ner i babygymmet och gnäller. I famnen skruvar han på sig och vill ner, han gnäller. Samtidigt vill Jacklin sitta i knä, ha gröt, ha glass, måste kissa, ha tuggummi, kissat på sig, vill byta kläder, det är fel barnprogram och så är hon törstig. Och trött förstås. Och hon vill klättra vilket resulterar i att hon faller och smockar till Julian rakt i ansiktet. Hon skriker på mig, Julian skriker. Gröt överallt. Han får ny pyjamas (igen) och när jag lyfter upp honom kräks han ner hela sig och mig (igen). Nu sover han efter en hel massa vaggande genom att jag gjort snabba tåhävningar, för det är bara då han kan somna har han fått för sig. Ont i vaderna och Jacklin är precis på väg upp i mitt knä och vill krypa innanför skinnet. Och klockhelvetet är bara 07.36!! 

 

Snälla, skynda hem. Jag blir galen."

 

Låt mig beskriva hur det har varit de senaste dagarna och nätterna. Det blir en lång och ingående beskrivning om hur mycket Julian kräver just nu, hur han liksom hellre vill sova små korta stunder och ofta, hur tiden när Julian sover utnyttjats till max för att middagen ska vara klar när Jacklin kommer hem, pyjamasar som handtvättats för att de blivit nerkräkta ytterligare en gång, liksom mina egna kläder. Icke att förglömma alla de regniga promenaderna för att komma utanför dessa väggar, i lagom tid innan det är dags att hämta Jacklin på förskolan, med förhoppning om att han ska sova lite längre än 20 minuter. Besvikelsen och uppgivenheten när jag upptäcker att han ligger och blinkar med sina stjärnögon efter 20 minuter exakt och jag ser på klockan att jag gått hemifrån i det tidigaste laget så att jag får strosa runt med vagnen lite överallt och ingenstans i nästan en timme för att det är mindre energikrävande än att gå hem och klä av för att sedan klä på och gå ut igen. Han är lugnare i vagnen. Och nätterna fylls av uppstigning för att stoppa i nappen som ramlat ur och iväg, ledsen Jacklin som drömt mardrömmar och väcker Julian med sin gråt så att jag får börja om från början med dem båda två. Matning. Fantasier om att få sova i hela 9 timmar om jag går och lägger mig vid 19.30, och ganska snabbt inser att det är bara att glömma. Godmorgon klockan 04 i vanlig ordning, och idag när Jacklin är hemma från förskolan vaknade hon samtidigt som sin lillebror och började dagen med att släpa ut täcket till soffan och gnälla över att jag tänt lampor för hon "är trött".

 

Men jag orkar nog inte det idag. Jag lägger en extra skopa kaffe i bryggen och hoppas att det ger mig den energi som jag behöver för att hålla barnen i schack idag. Ikväll kommer pappan hem. Vid 19 är han säkert hemma, och då sover jag garanterat.

Vi sitter och tittar på Pippi Långstrump, alla avsnitt i en film. Klockan 15 hämtade vi Jacklin på förskolan efter att vi gått en lite längre och snabb promenad så jag var alldeles svettig när vi kom fram till förskolan. Julian är förkyld och ganska hostig. Fast konstigt vore det väl annars, det är ju höst nu och då brukar väl alla barn vara förkylda.

Pappan jobbar till 17 och just idag ska vi äta köttbullar, sås och potatis till middag. Julian har precis ätit, den hemlagade maten jag fick för mig att göra idag. 

Det blev en blandning av quorn, potatis, morötter, ärtor, broccoli, basilika, lök, persilja, grädde, tomatpuré och rapsolja. Han är en matfrisk gosse och det här åt han med lika god aptit som allting annat. Igår kväll provade vi ge honom gröt till kvällen istället för ersättningen, och det gick i det med. Men det betydde ju inte att han skulle sova hela natten inte, nännemän. Han vaknade tidigare för att äta till och med och låg vaken mellan 3 och 4. Kanske det blev lite mycket för magen att smälla i sig en portion gröt så där som sista mål, eller vad vet jag. Han är ju som sagt förkyld också.

 

Idag har vi för en gångs skull haft tvättstugan själva, jag och Julian. Vi brukar boka in kvällstider annars. Att ha honom hängandes på armen funkar när man ska få ner tvättkorgen och all tvätt, och lasta in i maskinerna, men vid hängning och inlastning i torktumlaren så är det praktiskt att ha honom sittandes i babysittern. Vi gjorde på samma sätt när Jacklin var liten.

 

Jacklin har varit stygg idag på förskolan, bland annat har de tagit ifrån henne nöjet att sitta och måla med tuschpennor, för hon ritar på fingrarna hela tiden. Och så sa hennes kompisar att hon klippt sig i håret med en sax! Ajjabajja! Vi ska ha utvärderingssamtal nästa vecka så då kommer väl allt fram, om det är nåt mer som har hänt. Har hittills bara fått höra att hon är så himla duktig, att hennes språk utvecklats jättemycket och att hon hittat sin plats i gruppen. Hon vågar ta för sig och visar framfötterna. Och har blivit modig! Och klarar mycket själv. Lärarna säger att de hela tiden får påminna sig om att hon inte är 3 år ens, hon är nämligen ganska lång och så stor i sina kunskaper. Kul!

 

På väg hem från förskolan handlade vi lite i butiken här nedanför, Jacklin fick bära en vara till kassan och utbrister: Oj vad den är tung! Jag måste hålla så här, det går bättre. Nu går vi till kassan och väntar på vår tur. Att betala.

Min haka låg nere vid golvet någonstans. Såna här avancerade meningar kommer hon med hela tiden nu, WOW!

 

Nu skriker Julian efter mig, och Jacklin vill krypa upp och sätta sig i mitt knä.

 

Tillbaka till mammarollen.